Roger Jakobsson har blivit bästa gotlänning i GGN vid elva tillfällen.
Om han fortfarande kan bli nervös?
Nej, inte direkt. Har man kört 3 000-4 000 tävlingar (i motocross och enduro) under 43 års tid krävs det något alldeles extra.
Men att hitta motivation och glädje inför ännu ett GGN är inga problem för Roger Jakobsson, 54. Om ett par veckor gör han sitt 37:e GGN. Premiäråret 1984 fick han inte köra då han var för ung, och sen har han missat ytterligare två tävlingar på grund av skador.
– Det är en kul tradition. Det är varje år och man måste ha något att träna för, säger Roger Jakobsson.
Roger Jakobsson har egentligen motocross närmast hjärtat, men har blivit bästa gotlänning i GGN hela elva gånger (2006 senast). Som bäst har han kommit tia i totalen och hans genombrott kom 1991.
– Mitt bästa minne är nog från –91. Jag kom egentligen från ingenstans och fick ett bra resultat, det var ingen som hade fått innan. Det var lite av en chock för alla, att jag fick komma upp på prispallen. Det var så stort när man var i ishallen, och man fick gå upp på scen. Det var en jättestor grej.
Årets stundande tävling lär bli speciell och då det är den sista på Tofta skjutfält. Försvarsmakten har sagt nej till att hyra ut marken i framtiden, och arrangören kämpar nu för att hitta en ny lösning och rädda GGN:s existens.
– Det är jättetråkigt. Jag hoppas att de kommer att hitta en lösning så att vi kan fortsätta och ha kvar den här traditionen. Sen kanske inte jag kommer att köra alla år, men jag brinner för den här idrotten och det är kul hela tiden. Det är bra för hela ön, att den finns, säger Jakobsson.
Samtidigt känner han sig inte orolig inför framtiden, och väljer att inte bli alltför nostalgisk.
– Jag tror att de kommer att lösa det på något vis. Men det kanske blir något år på fastlandet först, för att sen hitta någon mark här. Jag vet inte hur de har tänkt, men det är synd för ön om man tappar det. Det är ju så mycket som är involverat.
– Man är ju uppvuxen där på Tofta och det är ett speciellt område. Men ingenting är för evigt och man måste hitta något nytt om man inte får vara kvar. Det är alltid så, man måste gå vidare. Inget är för evigt, som sagt. Det kanske kan bli bättre någon annanstans också.
De jobbar för att få tillstånd i Hejdeby nu, vad tänker du om det?
– Jag har inte varit där och sett det. Jag har kört nån endurotävling i asfaltsgropen, men runtomkring har jag inte sett så mycket. Det blir ju mindre backar och myrar i alla fall.
Jakobsson hoppas att arrangören kommer att hitta en ny lösning med ny tävlingsmark.
Han har genom åren sett tävlingen växa och förändras, och han har varit med om både bra och sämre minnen.
– GGN är en så stor grej. Det är väl som de som kör Vasaloppet varje år. Det är byggt på lite samma princip. Man har kompisar som kommer ner och det är gemenskap. Det är mycket sånt där som drar, säger han om anledningen till varför han vill köra vidare år efter år.
Med mycket rutin i ryggen vet Roger Jakobsson hur han ska förbereda sig. Han har en strukturerad träning och ett upplägg som fungerar. Trots att årets tävling blir den sista på Tofta ser inte Jakobsson något slut, men hur länge han kör vidare vet han inte.
– Nej, stopp är det inte. Nu går åldern lite emot mig. Jag fyller 55 nästa år så man går ju inte uppåt i resultatlistan längre. Det blir mer åt andra hållet. Men jag det är tjusning att köra och att få vara med i GGN är en höjdpunkt varje år, säger han.