Wingate trivs med att spela finstämt

24-åriga Davion Wingate kommer från en riktig basketfamilj. Hennes pappa David Wingate spelade inte mindre än 15 NBA-säsonger (1986-2001) för klubbar som Seattle Supersonics, San Antonio Spurs, Charlotte Hornets, Philadelphia 76ers, Washington Bullets och New York Knicks. 

Davion föddes i Seattle, men pappas hemstad Baltimore har varit central del av uppväxten. För övrigt samma stad i delstaten Maryland som Ladies-lagkamraten Ace Harrison kommer från. 
– Ja precis, vi kände inte varandra innan men har gemensamma bekanta. Och vi har lärt känna varandra väldigt snabbt här på Gotland, säger Davion Wingate.

Davions äldre syster Brandi har spelat ett antal år som proffs i europa. Davion är dock snabb att påpeka att systrarna är annorlunda spelartyper. 
– Hon är ganska mycket längre än jag, man kan väl säga att jag föll till korta i det avseendet, säger Davion med ett stort skratt och fortsätter: 
– Men nu skulle jag säga att jag är bättre än vad hon var, lillasyrran växte upp. 

Att Davion har satsat på en basketkarriär ter sig därmed ganska logiskt, men som femåring hade hon andra planer.

– När jag var liten ville jag faktiskt helst bli cheerleader, men jag var för liten för att få börja med det. Jag hade väldigt mycket energi som liten och mamma kände att hon behövde få vila från mig i alla fall några timmar i veckan så hon fick mig att börja spela basket. Jag var rätt kvick redan som liten och jag har fått höra många historier om att jag hade så bråttom att jag ibland glömde bollen när jag spelade. 

Inför High School flyttade hon från Baltimore till Atlanta, Georgia.
– I Baltimore ansågs jag vara väldigt duktig, men när jag började spela i Georgia var basketen på en helt annan nivå. Där var tjejerna enormt bra, och det blev en väckarklocka för mig. Jag var tvungen att höja mig. 

Sedan bar det av till Florida för college-studier, där Davion under sitt sista år ett remarkabelt steg i sin utveckling, så till den grad att scouter från WNBA skickades ut för att titta närmare på henne. 
– Det var otroligt, och jag fick registreringspapper för draften 2021 vilket kändes oerhört spännande. Men i slutändan är konkurrensen väldigt tuff och jag blev inte draftad, men jag tror att jag var väldigt nära. Det var hursomhelst en boost för självförtroendet att nämnas i de sammanhangen.  

Efter avslutade college-studier i fjol bar det istället av till Europa och en säsong i den serbiska ligan innan basketresan i år fortsatte till Gotland. Så här långt har hon visat att hon onekligen trivs med att kliva fram när det drar ihop sig till "crunchtime", slutminuterna då en jämn match vinns eller förloras.

Har du alltid gjort många poäng?

– Även fast jag varit ganska kort så har poänggörandet nästan alltid varit en av mina stora styrkor. Jag har också fått utrymme att träna på det och vidareutveckla det.

Vad är din drivkraft?
– När det kommer till här och nu i Visby, så är det att laget ska vara bättre än tidigare. Förra säsongen blev inte som önskats. Jag gillar att tävla, jag gillar att vinna och jag tycker om rollen som underdog. I stora delar av min karriär har jag känt att jag varit en spelare som gått lite under radarn, och då är det roligt att chocka motståndare som förmodas vara bättre. Det är en väldigt härlig känsla att överraska.

Är det här lillasyrran i dig som talar? 
– Haha, det kan vara en del av förklaringen.

Hittills stortrivs hon med tillvaron i Sverige.
– Jag njuter verkligen. Dels är det verkligen vackert här, framför allt med närheten till vattnet som jag inte är van vid i Georgia där det är fem timmar i bil för att komma till en strand. Vidare trivs jag med den mångfald som finns här jämfört med Serbien, här finns så många fler kulturer representerade. Det tycker jag är fantastiskt, jag är en social person som tycker det är väldigt roligt att vara i kontakt med folk från runtom i världen. 

Vad har du för intressen vid sidan av basketplanen?
– Jag kan faktiskt spela fiol och cello, det får väl ses som en av mina dolda talanger. Jag spelade under sju års tid.

Kommer du från en musikalisk familj?

– Nej, verkligen inte. Även om min mamma förvisso brukade säga att hon kan spela klarinett. 

Vid det här laget pausar Davion, närmast dubbelvikt av skratt.  

– Men det lät förskräckligt när hon spelade och sen har hon inte spelat mer.

Blir det mest klassisk musik du spelar då?
– Jag tycker att det är roligt att spela populärmusik. De flesta förknippar fiol med klassisk musik, som är fantastisk att lyssna på, men för mina vänner spelar jag snarare populära hits. De skulle inte direkt känna igen Mozart eller Vivaldi.  

Hon avbryter sig själv, och byter spår.

– Förresten, jag har ju en annan lite rolig fakta. Min mamma skickade in DNA för släktforskning, och resultatet visade att hon har några svenska förfäder på sin sida. 

Så då har du med andra ord hittat hem nu?

– Haha precis, till min sedan så lång tid saknade familj.

Med fem raka segrar i bagaget beger sig tabelltvåan Visby Ladies på lördag till Västerbotten för att ta sig an A3 Umeå i ett toppmöte. Umeå har inlett säsongen med fyra segrar och en förlust.