– Titta här, säger hon och drar upp tröjan. Här kan man i alla fall se att jag är svensk mästare.
Jodå, i ryggslutet finns tatueringen inskriven för alltid – ”SM Guld 2005”.
När Susanne några år efter SM-guldet badade vid Kallbadhuset i Visby blev hon påmind av en dam i 75-80-årsåldern som hade upptäckt tatueringen.
”Du Susanne, tatueringar är det absolut värsta jag vet, men den där tatueringen är riktigt snygg och den betyder så mycket både för mig och för hela Gotland”, sa damen.
Ord som Susanne minns med glädje och gärna berättar om.
Susanne – hon kallas både Sussi och Rosen – är inte mycket för statistik och resultat och minns inte alla detaljer från olika matcher under den minst sagt långa karriären.
– Usch jag skäms, kommer inte ihåg, säger hon då och då.
Kanske inte så konstigt efter en så lång karriär som i april 2005 kröntes med ett SM-guld då hon var 43 år gammal. Lägg därtill 151 A-landskamper (näst mest i Sverige efter Kicki Johansson) och 39 juniorlandskamper. Minst sagt imponerande!
– Vilka lirare jag haft förmånen att spela med under alla dessa år. Är så glad, stolt och tacksam över allt jag fått uppleva, ångrar inte en sekund att jag satsade på basket.
Hon tar emot hemma i villan på Fältgatan i Visby. När intervjun är över efter knappt en och en halv timme kliver sambon Björn Kahl in genom dörren efter dagens jobb på Solbergaskolan.
– Ja, då är det dags för mig att gå på träning, säger Sussi. Det är ganska ofta vi möts här i dörren.
Man kan ju tro att Sussi dragit ner på träningen efter basketkarriären. Men så är det ingalunda.
– Jag tränar sex gånger i veckan. Älskar att hålla igång, då mår jag riktigt bra.
Vi tar oss tillbaka till den 19 april 2005 och den femte och avgörande SM-finalen inför en kokande Södervärnshall. Visby Ladies vann till slut den dramatiska tillställningen med 72–69 mot Luleå. Sussi bidrog med åtta poäng och fyra returer.
– Sen firade vi en hel vecka och fick åka i kortege på Gutavallen under en fotbollsmatch.
En lustig och annorlunda händelse Sussi minns från sista finalmatchen är att hennes kollega på S:t Hansskolan äntligen skulle gå och se en match. Hon hade köpt en sittplats nere på golvet och kom till Södervärnshallen fem minuter innan matchstart. Hon blev erbjuden 1000 kronor från en person utanför hallen som inte hade någon biljett. Men kollegan nobbade tusenlappen, hon hade bestämt sig för att äntligen få se Visby Ladies.
– Fast hon var så kort i växten att det var omöjligt för henne att se matchen från sin plats. Plötsligt fick jag se att någon lyft upp henne på ett skåp i ena ändan av hallen, därifrån hade hon bra utsikt över hallen och spelet.
Matcherna gick så här i tur och ordning: Visby-Luleå 69–71, Luleå-Visby 58–61, Visby-Luleå 61–65, Luleå-Visby 62–66 och till slut Visby-Luleå 72–69. Lägg märke till att ingen av de fem matcherna slutade med mer än fyra poängs marginal mellan lagen. Många hade nog räknat med Luleå-seger efter de tre första finalerna. Då hade Luleå 2–1 i matcher och hemmaplan i fjärde finalen. Men Susanne Rosengren och Visby Ladies ville annat.
– Vi hade en fantastisk sammanhållning och gav oss tusan på att vinna uppe i Luleå och få avgöra hemma i Södervärnshallen i den femte matchen. Jag ville så gärna lyfta den där SM-bucklan.
För er som inte minns kan vi berätta att innan bucklan äntligen hamnade i Visby hade Visby AIK/Visby Ladies (Visby AIK blev Visby Ladies 1992) förlorat fem SM-finaler mellan åren 1986 och 1997. Mot Solna (två gånger) och mot Arvika, Nerike och Södertälje. Efter förlusten mot Arvika (2–3) var Susanne extra besviken, arg och lessen.
– Den silvermedaljen kastade jag ut i snön efter matchen. Den finns väl ännu kvar någonstans uppe i Arvika…
Arvika coachades då av Eivind Möstl, idag coach i Visby Ladies.
– När vi förlorade final efter final var jag faktiskt beredd att ge upp några gånger. Är glad idag att jag orkade fortsätta.
Susanne Rosengren jobbar sedan många år som lärare på S:t Hansskolan i Visby. Hon är född i Västerås, men flyttade i unga år till Borås.
– Min farmor var gotländska och pappa var idrottsintresserad och spelade ett tag fotboll här på Gotland.
Susanne växte upp som nummer tre av fem barn i en riktig idrottsfamilj. Äldsten Peter spelade fotboll i IFK Göteborg, Magnus ägnade sig åt handboll i KFUM Borås och syrran Anna var simmare på landslagsnivå. De sporrade varandra till framgång.
Innan basketkarriären tog fart för Sussie höll hon igång med bland annat bordtennis, fotboll, simning och konståkning.
Men en av tränarna i KFUM Borås märkte att den långa och snabba Sussi hade en extra fallenhet för basket och lyckades få henne på ”rätt” spår.
– Den klubben har också betytt mycket för mig. Jag blev duktig ganska snabbt och kom med i A-laget redan som 13-åring. Kunde träna med tre olika lag en kväll och pappa stod alltid där med bilen utanför hallen och väntade.
Men Borås-klubben kom även att sätta en käpp i hjulet för Sussi. När hon 1981 valde att gå till KFUM Uppsala blev det tvärstopp.
– Borås begärde för mycket pengar i övergångssumma som Uppsala inte var beredd att betala. Så jag blev ettårsfall.
I Uppsala fanns på den tiden Paul ”Dino” Larsson som tränare för Uppsalas juniorlag. Dino och Sussi var ett par och de styrande i Visby AIK (alltså innan klubben blev Visby Ladies) såg förstås en möjlighet att locka hem duon till Visby.
– AIK hade en treårsplan för att nå högsta serien. Dino och jag grubblade en hel natt innan vi bestämde oss för att flytta till Visby. Vi planerade för tre år, men vi är båda fortfarande kvar här…
Hur gick det då med treårsplanen? Det behövdes bara ett år för Visby AIK att ta sig upp i elitserien.
– Landslagscoachen Bengt Wiström sa när jag flyttade hit att jag skulle ta vara på närheten till allt och att det kunde bidra till att jag lyckades väl.
Och lyckades gjorde hon sannerligen, såväl i landslaget som i klubblaget. Styrkan?
– Jag vill påstå mitt försvarsspel, speciellt de sista åren. Men jag var både snabb och lång och även en pådrivare som lagkapten.
I ett reportage om Susanne Rosengren får vi inte glömma hennes och sambon Björns son Linus Kahl, 18, en av landets främsta simmare i sin åldersklass, nu studerande på simgymnasiet i Helsingborg.
Vi glömmer heller inte Paul ”Dino” Larsson och Anders ”Leo” Pettersson, de två som energiskt och målmedvetet drivit basketen på Gotland.
– Utan Dino och Leo hade basketen här på ön inte överlevt, slutar Susanne Rosengren.
