Tänk att humöret kan vända på en femöring
Han såg ut som en liten nyfödd fågelunge ute på sin första flygtur. Med armarna rakt utsträckta satte han dit sin rakade skalle och placerade bollen enkelt i bortre burgaveln. Det var inte särskilt hårt och inte särskilt övertygande, men när bollen dansade in bland nätmaskorna föll en tung sten från hela Sveriges axlar. Äntligen
***
Det ser plötsligt väldigt ljust ut för Sverige och en åttondelsfinal är bra mycket närmare än i början på veckan. Nu får vi verkligen hoppas att grabbarna klarar pressen på tisdag och i alla fall kryssar mot England. För än är absolut ingenting klart.
Visste ni förresten att vid resultaten England-Sverige 2-1 och Trinidad & Tobago-Paraguay 2-0 blir det lottning mellan Sverige och T&T om vilka som kniper andra platsen och därmed platsen i åttondelsfinalen?
Det är absolut inte två helt omöjliga resultat.
***
Mitt första riktigt stora VM-minne kommer annars från VM i USA. Året var 1994 och Sverige kom 3:a. (Som om någon inte visste det) Det var året då vi grävde guld och faktiskt hittade brons. Okej, jag kommer ihåg Italien -90 och 1-2 fiaskot också, inte minst samlaralbumen och klistermärkena som jag och min lillebror köpte till förbannelse, men var faktiskt inte särskilt intresserad av hur det gick i matcherna. Killarnas snygghetsgrad var tydligen mer intressant just då.
1994 däremot befann jag mig på Distriktslagslägret i Halmstad och fotboll var mitt liv. Det som präntat sig fast mest i mitt minne från veckan i Halmstad är dock inte de varma hårda träningspassen, matcherna vi förlorade stort, eller att jag fick träffa Pia Sundhage - svensk damfotbolls största ikon genom tiderna, utan natten då 450 hårt satsande fotbollstjejer samlades för att se matchen mellan Sverige och Rumänien. Det var kvartsfinalen när Sverige hade kniven på strupen och Håkan Mild brände den berömda straffen.
Stämningen i den stora aulan vi trängdes i den natten var så otroligt häftig.
Johanna Hallberg, numera kanske mera känd som duktig friidrottare, vågade inte ens sitta kvar och titta. Hon försvann spårlöst och vi hittade henne senare inlåst på en av de många toaletterna. Så nervös var hon.
Tänk så det kan bli.
På tisdag är det återigen dags. Det kan bli riktigt nervöst då också. Men jag tror i alla fall att jag vågar sitta kvar och titta.
Annars kanske någon vänlig själ kan titta efter på toaletten efteråt.
Så jobbar vi med nyheter