Det är många år sedan Ola, snart 65 år, och Åsa, 57, bodde på Gotland – idag hittar vi de framgångsrika syskonen i Göteborg.
Och båda är faktiskt tillbaka i jobben där de trivs bäst och känner sig hemma – Ola som badmästare, Åsa ser till så att gräset på fotbollsplanerna klipps och sköts. Men Gotland har alltid funnits kvar i syskonens liv. Mamma Kerstin – som gick bort i höstas – har fått sina besök i stort sett varje sommar.
– Nu planerar vi en hemresa redan till Kristi himmelfärdsdag. Vi ska gravsätta mammas urna på Norra Kyrkogården i Visby, berättar Ola.
Vi börjar med Ola. Simkung på Gotland under stora delar av 70-talet. Solbergabadet var hans andra hem. Och nu när han raskt är på väg mot pensionen är han tillbaka i en simhall, välkända Valhallabadet i Göteborg, där Ola jobbat som badmästare de senaste åren. Dessförinnan har han en lång och omfattande karriär på Telia bakom sig, bland annat som förste manlige telefonisten inom Norrköpings teleområde.
– Jag jobbade 45 år på Telia, slutade den sista december 2016. Så någon hoppjerka har jag ju inte varit, skrattar Ola.
Men nu de sista åren innan pensionen är Ola alltså tillbaka i en simhall. Något han trivs utomordentligt med, även om ett liv som pensionär väntar i september.
Redan som liten parvel tyckte Ola om att simma, besöken i Solbergabadet var täta. Han hade lätt för att lära sig de olika simsätten och ledare som Lennart Svennefelt (badmästare) och Rune Fohlström såg till att han utvecklades i rätt riktning.
Ola är inte den som vill skryta om sina framgångar i bassängen. Tvärtom.
– Det var kanske inte den allra tuffaste konkurrensen på Gotland när jag var som bäst. Gänget med bröderna Tord och Kaj Larsson, Lasse Andersson, Anders Gustavsson och några till hade försvunnit eller lagt av. Vi var inne i ett generationsskifte.
Exakt hur många DM på Gotland det blev har Ola inte riktigt koll på.
– Det rör sig om ett 80-tal. Distriktsrekordet på 400 meter medley, som stod sig i sju-åtta år är det jag är mest stolt över. Jag putsade Tord Larssons rekord med tre sekunder.
Ola tävlade i alla år för Wisby Simsällskap och under några år var klubben inne i en smärre kris.
– Det var svårt att få folk att ställa upp i styrelsen och det var heller inte så många som tävlade. Jag var sekreterare och fick fråga mamma om hon ville ställa upp som ordförande.
Jodå, Kerstin Sigalit ställde upp under ett år med sonen som sekreterare. Ola är fortfarande medlem i WSS, det har han varit sedan 1965.
– WSS är klubben i mitt hjärta. Jag har haft mycket glädje av den klubben.
Under Olas aktiva tid bestod träningen inte bara av simning. Det ingick även löpning och skidåkning.
Som badmästare håller Ola igång med simning än idag.
– Jag måste kunna livrädda och tränar väl två-tre gånger i veckan, det känns bra.
Vi förflyttar oss från Olas bostad i stadsdelen Örgryte ett par kilometer bort till Åsa i Härlanda. Åsa är pigg, glad och berättar att hon tränar både yoga och spinning för att hålla igång kroppen. Annars ses hon oftast på gräsklippare och ismaskiner i området Kviberg. Hon och kollegorna, med titeln idrottsarbetare, har 18 gräsplaner (!), sju konstgräsplaner och en Ishall att sköta om. Ett mastigt jobb.
Basket eller fotboll? Det var från början den stora frågan när det gäller Åsa Sigalit och uppväxten i Visby. Basket spelade hon i Visby AIK och fotboll i Gute som hade damlag på den tiden. Dalhem, som knöt till sig de flesta talangerna, hade förstås upptäckt Åsa och hon behövdes nu när Dalhem skulle upp i trean för första gången.
– Klart jag ville testa fotboll på lite högre nivå, minns Åsa.
Premiäråret i Dalhem 1978 blev minst sagt en succé. 17-åriga Åsa vann den interna skytteligan på 19 fullträffar, fick den första historiska GA-trofén (öns bästa fotbollsspelare, dam) och bidrog starkt till att Dalhem kom trea i serien.
– Fast det var ändå basketen i Visby AIK som kom i första hand då, minns Åsa. Efter fotbollsträningen i Dalhem fick jag skjuts till basketträningen i stan, jag dubblerade flera kvällar i veckan.
Basketen gick också lysande för 17-åringen. AIK kvalade till högsta serien, men föll där mot Malbas från Malmö. Men Åsa gjorde ändå ett starkt intryck på ledningen i motståndarlaget.
– Efter kvalet blev jag värvad till Malbas och flyttade till Malmö. Men de hade en tränare som knappt gav mig nån speltid. Han bara gapade och skrek, jag ville inte vara kvar.
Åsa hade alltså redan efter en säsong bestämt sig för att flytta hem, men Dalhemledningen (inklusive undertecknad) ville ha en fulltränad Åsa på plats i Dalhem. Vinterträning fixades med Malmö FF:s allsvenska lag. Som visade sig bli en vinstlott för Åsa och MFF, men kanske inte lika roligt för Dalhem.
För vad hände? Jo, än en gång upptäcktes Åsas talang, hon värvades till MFF och det blev fyra framgångsrika säsonger i högsta serien, division 1 södra. Åsa var given startspelare och bidrog med en hel del mål.
– Hörde att jag till och med var påtänkt i landslaget.
I samma veva började Dalhem sin klättring mot högsta serien och klubben ringde förstås och ville ha tillbaka sin guldklimp. Malmö bytte tränare och Åsa började längta hem.
– Dalhem ringde och tjatade rätt mycket på mig, jag fick dessutom ett bra jobb på Posten i Visby.
Tillbaka i Dalhem (basketen hade hon lämnat) och nu följde fem minnesvärda och för det mesta framgångsrika år i blåvitt: 1985 tvåa i division 2, 1986 seger i division 2, 1987 seger i division 1, 1988 sist i den första allsvenskan och 1989 femma i division 1.
– Vilken uppståndelse det blev på Gotland när vi avancerade från division 2 ända upp i högsta serien. Vi var ett härligt gäng som synkade bra tillsammans, minns Åsa.
Hon berömmer gärna tränarna Kurre Johansson och Björn Ahrling lite extra.
– De hittade ju alltid på en massa roligt, inte minst försäsongslägret på Fårö. Vi cyklade, åkte skidor, orienterade och sprang. Det gav en bra grund och fin sammanhållning.
Åsa har haft många olika jobb och yrken under åren. Efter den aktiva karriären var det dags att prova vingarna utomlands. Dock inte inom idrotten. Hon var au pair i USA i knappt ett år.
Hemma på Gotland igen gick det inte att släppa fotbollen helt. Åsa blev lagledare i Dalhem under en säsong. Rundade av karriären på riktigt gjorde hon i Göteborgsklubben Mossen BK både som spelare och ledare.