Sättet man rör sig på avslöjar skickligheten
Under mina år som reporter på Expressen spelade jag fotboll med tidningens anrika korplag BK Bekantas Bekanta.
Björkman sa alltid att det går att se på folk om de kan spela på deras sätt att röra sig. Det var för övrigt hans motivering till varför dåvarande nöjesreportern Johan T Lindwall aldrig fick vara med.
Jag har funderat på det där, och är böjd att hålla med Björkman. Senast det slog mig var på hockeyderbyt förra helgen mellan Visby Roma och Sudret. Inför första tekningen lade jag märke till nummer 42. Det var första gången jag såg Visby Roma på år och dar, och jag hade ingen aning om vem spelaren var.
Men bara sättet han gled upp till röd inför första nedsläpp räckte.
Det visade sig vara lagets poängkung Jani Pollari.
Jag undrar vad det är som gör skillnaden.
Kanske är det ett naturligt självförtroende hos de här spelarna som lyser igenom, en känsla av att de vet om att de är bäst?
Det finns en rad exempel på såna jag själv haft förmånen att spela med, eller oturen att möta, som Joakim Söderstrand och Jonas Nygren i fotboll och Daniel Levin och Johan Sjöqvist i ishockey. Och nu spelar jag innebandy med bollgeniet Dante Engström.
Den här medfödda känslan för boll är nåt som dussinlirare som jag bara kan drömma om. Otroligt orättvist faktiskt.
Men, å andra sidan, jag har fyllt 33 och avundsjukan var värre för 15-20 år sen. Nu är jag glad om jag klarar ett innebandypass utan att behöva boka tid hos naprapaten.
* * *
Hockeyderby, som sagt. Knappt jag vågar skriva nåt, för så fort jag andats hockey i de här krönikorna har Ronny Öström i Visby Roma kommit ångande in på redaktionen tvärförbannad. Oklart på vad, men ändå.
Men från och med i torsdags är jag pappaledig ett par månader, och Öström vet nog inte var jag bor, så då kan jag kosta på mig några reflektioner från derbyt.
Imponerande: Visby Romas förstaline med kanadensarna och nämnde Pollari. De tre kan bli skillnad mellan skit och pannkaka i alltvåan.
Inte lika imponerande: Passningsspelet. Stundtals var det så många usla felpass i rad, från båda sidor, att det blev "Disney on ice" på rökheroin av alltihop.
Märkligt: Att efternamnen på spelarna konsekvent stavas med liten bokstav i presentationen på storbildsduken.
Märkligare: Helvita skridskor. Alltså, det funkar inte. Hur kan man ha vita skridskor och inte mobbas med konståkningsskämt som "har du glömt slipa ned piggarna eller?".
Märkligast: Att det bara var drygt 800 i publiken.
Men kom igen då!
Det är ju derby, och roligare än så blir det inte på hockeygotland.
Så jobbar vi med nyheter