Rushen i slutspelet tände mig

Det var säsongen efter den magiska guldsäsongen.
Kraven från alla möjliga håll hade stegrats.
Men Visby Ladies gjorde inte bort sig under 2006 heller.
Tvärtom.
Visserligen verkade gotländskorna oinspirerade under många grundseriematcher, men när det verkligen gällde så tände laget till.
Slutspelsdusterna i Södervärnshallen - kvartsfinalserien mot Sundsvall och semifinalerna mot Solna - var för mig några av årets höjdpunkter.
Till och med uppvärmningarna var intressanta, då Ladies nya guard, Gabriela Kubatová, hoppade omkring som en skadad sparv.
Vilken glaslirare, tänkte jag för mig själv.
Tänk så fel jag hade.
Kubatová - som nästan alltid log - hoppade omkring för att hon hade vad som senare visade sig vara en spricka i vadbenet.
Märkligt nog var den unga slovakiskan ändå grym när hon väl spelade och satte alla möjliga skott från alla möjliga vinklar. Även nyckelspelare Marie Söderberg och Johanna Ericsson tryckte i bollar med betydligt högre precision än under grundserien.
Vilket nog kan ses som bevis på att de, i likhet med många andra, verkligen sett fram emot den laddade slutspelsatmosfären från året före.
Ladies slutspel tog slut till slut, efter fyra matcher mot blivande mästarna Solna. Den sista kampen var länge levande, men returtagningen och straffkastskyttet blev de faktorer som skilde lagen åt.
Jag kan fortfarande se lagets mentor Paul "Dino" Larsson, när han i slutminuten lutar sig tillbaka i sin stol bakom den ena korgen.
Det var synen av en slagen man. Men precis som spelarna och ledarna i Ladies så var "Dino", med sin glöd, en beundransvärd förlorare.
Jag hoppas att han snart hittar tillbaka till Södervärn - och att Ladies har en ny slutspelsrush att sätta in i vår.