Nadal förstod inte min humor

Jag ska inte klaga, inte alls.
Om man är sportfåne som jag så är det givetvis roligt att sport utgör en stor del av ens arbete.
Men med jämna mellanrum får jag frågan om vilket som är mitt favoritlag.
Och då skruvar jag osäkert på mig och tänker efter en sekund om jag ska orka förklara ytterligare en gång.
För det är ju så att praktiskt taget alla sportintresserade har ett eller flera lag som de följer mer eller mindre slaviskt.
Det har inte jag numera - och det tycks ibland vara svårt för frågeställaren att begripa.
Manchester City var annars länge laget i mitt hjärta. Jag såg dem i Tipsextra på tv och tyckte de himmelsblå tröjorna var de snyggaste jag sett.
Den svagt förankrade kärleken till förlorarlaget City höll i ungefär tio år.
Ända tills jag på allvar började arbeta med sportjournalistik. Sedan dess har alla lag som jag någonsin gillat hamnat i en grå likgiltig massa.
Nu är jag som chokladförpackaren på Marabou som slutat äta choklad.
Känslorna har svalnat.
Till och med när jag arbetat på landskamper med Sveriges fotbollslandslag har jag suttit på helspänn i 90 minuter plus tillägg. Inte av förväntansfull spänning, utan mer av oro för att missa vem som slog den avgörande passningen, eller för att inte greppa hur tränaren omformerade laget efter ett baklängesmål.
Nyanserade texter har blivit det viktigaste för mig. Vinster och förluster betyder inte så mycket längre, inte ens när jag ser matcher på min fritid.
Låter detta skruvat? Ja, det kanske det är. Jag känner inte särskilt många sportjournalister som inte är lite skruvade.
* * *
nTennisens nye superstjärna, Rafael Nadal, förstod sig inte heller på mig.
Vi träffades i Florida i våras, helt oplanerat på en minibuss mellan Hotel Intercontinental i centrala Miami och tennisarenan i stadsdelen Key Biscayne.
Precis innan vi skulle rulla iväg kom 18-åringen springande med sin stora tennisbag och letade sig fram till den enda lediga platsen längst bak.
Herregud, jag sitter bredvid Rafael Nadal tänker jag och känner mig som en uppspelt amerikansk tonåring med överdriven idoldyrkan.
Jag låtsas kolla i mitt tennismagasin, men när jag bläddrar sida dyker ett reklamuppslag med Nikes nya kelgris, Rafael Nadal, upp.
Kastar ett öga till höger och visst, bänkgrannen har sin blick fäst på reklamen.
Rafael Nadal ler och vi inleder en konversation om spansk fotboll, om Båstad och söta tjejer - mycket av det som är väsentligt i livet alltså.
Killen är sympatisk, men hans engelska ganska usel.
Detta har jag dock tydligen glömt när vi möts för andra gången, i frukostmatsalen på hotellet följande morgon.
Rafael sitter och äter en omelett när jag går förbi. Senare på dagen ska han möta svenske Thomas Johansson i kvartsfinal.
Följande korta replikskifte utspelar sig:
Rafael Nadal: Hi, how are you?
Jag: Good, as long as you don´t win today. (stort leende)
Den svenska sportjournalisten försöker alltså skoja till det, men möts av en totalt oförstående blick från den spanske superstjärnan som övergår till att fortsätta äta sin omelett.
Framtiden får utvisa om vi möts igen, Rafael och jag.
Då kanske hans engelska och min humor har blivit något bättre.
* * *
Slutligen tänkte jag bara upprepa vad sportchefen Bollius berättade i gårdagens GT. Visby Ladies-coacherna Thomas Nordgren och Anders "Leo" Pettersson betalade med sina egna pengar flygbiljetterna för provspelande amerikanskan Carly Stucky.
Är det verkligen så illa ställt hos de svenska mästarna?