Min dotter kan ge Endre ett SM-guld
Humlans åttaåringar i 16-mannatruppen visade sig vara sämst när det gäller och det blev då tre raka storförluster och en sista plats i tabellen som följd. Det förstår vem som helst att det inte håller att byta målvakt när motståndarna är mitt i ett anfall, eller att som back knyta skorna när Lyckåkers pilsnabbe center har fritt fram mitt i straffområdet. Nej, det var ett mörkt sportlov.
Och påsklovet blev inte mycket ljusare. Det är inga roliga nyheter jag har att leverera till alla er som hoppats och trott på mig. 2-5, 2-5, 2-7... Det är bara att konstatera; min tränarkarriär är över. Definitivt. För gott. Slutgiltigt.
Nu ska jag bli agent i stället. För det hände något under turneringen som jag inte alls hade räknat med. En oväntad gåva som fick en tränare och pappa utan hopp att plötsligt se dollarbuntar fladdra framför ögonen och därmed ålderdomen tryggad.
Min dotter gjorde sitt första mål någonsin i de här sammanhangen. Och vilken pärla sen!
Högbys förstefisare fick agera statister när hon mitt i slottet vände runt på en femöring och drog upp ett lätt högerskruvat dragskott i bortre krysset.
(Det var för övrigt ganska intressant att se hur grabbarna i laget tog hennes mål. När de själva pytsade var det vilda målgester, kramar och "TV-puckenhögar" på golvet. Men när min dotter kvitterat för Humlan höll sig killarna på behörigt avstånd. Inga kramar där inte... Nej, tjejer ska man akta sig för att ha någon överdriven närkontakt med. Åtminstone som åttaåring.
- Men jag såg att Josef log lite åt mig. Då vet jag att han tyckte det var bra gjort, menade dottern.)
Hur som helst, det var lite jobbigt att som tränare och lagledare hålla sig neutral i det läget. Jag fick lägga band på mig själv för att inte fara iväg i en partisk glädjeyttring. Värre var det för min äkta hälft på läktaren... Jag tror dock till min stora lättnad att det var få i hallen som sammankopplade just oss två. Minns ni Kjell P Dahlström när hans Ina Scot med Helen A Johansson i sulkyn vann Prix d´Amerique 1995? När han skriker ut sin glädje i ett hjärtinfarktslikande urvrål? När han i princip tungkysser Arthur Ringart från TV-sporten innan han högröd i ansiktet, ylande tjurrusar ut på upploppet för att gratulera?
Ungefär så.
Men nu ser jag alltså en ny karriär i antågande. Min dotter är en målgörare och som sådan finns det pengar att tjäna. Och som ansvarstagande far ska jag finnas där för henne när förhandlingarna ska genomföras. Vi kan börja försiktigt. Endre till exemel. Missa inte en spelare som kan ge er ett SM-guld i Endrehallen i framtiden. Hör av dig, Hoffman, vi ska nog komma överens.
I eftermiddag finns jag självklart i Södervärnshallen när Visby Ladies tar emot Luleå i SM-finalseriens första match. Det har varit mycket snack de senaste dagarna om den sunkiga, skitiga och obekväma hallen. Men ger Ladies Gotland ett SM-guld så kan jag faktiskt stå ut med lite träsmak och kittlande näsgångar.
Krysset och krysset. Utan att hon egentligen förstod hur det gick till råkade dottern få fram klubban och fösa iväg en markstrykare som genom ett under undvek åtta par motståndardojor och retfullt smög sig över mållinjen. Men det var snyggt ändå. Ni som har haft barn i samma situation vet vad jag menar.
Så jobbar vi med nyheter