Jag tillhörde ett av Gutes storlag
Och det är när han skoningslöst drar ett femte - läskigt välplacerat - distansskott utan chans för mig att rädda som jag obönhörligt tvingas inse något jag förträngt i drygt 20 år. Den talangfulla karriär jag besatte som målvakt i min ungdomstid, en karriär som fick ett abrupt slut i och med en axelluxation i mitten av 80-talet, är inget annat än en stor lögn. En lögn jag levt med alltsedan den ödesdigra skadan i matchen därute på flygets fotbollsplan.
Jag hade lyckan att tillhöra den generation av gotländska fotbollsspelare som kunde inräkna bland andra Jesper Mattsson och Jonas Hammarlund, två av öns bästa fotbollsspelare genom tiderna. Och jag inte bara tillhörde samma generation. Jag tillhörde samma lag.
Jag var 13 år, lönnfet och i allra högsta grad också lat. Det var liksom ingen tvekan om att det därför var målvaktsposten jag ville åt i min strävan att nå ära och berömmelse i världens största idrott.
Att jaga fram och tillbaka över gräset efter en läderboll låg liksom inte för min natur, och från tränarhåll kom inte direkt några högljudda protester angående min placering i VIF Gute 1.
Vi var ungdomsfotbollens slagskepp, VIF Gute 1, ett lag så fullt av talanger att landsbygdens allra bästa pojkspelare knappt kunnat aspirera på ens en reservplats.
Vi gick obesegrade genom serien med en målskillnad på - om jag inte minns helt fel - 82-2. Och ett lag som bara släpper in två mål på en hel säsong kan inte ha något annat än en blivande världsmålvakt mellan stolparna!
Men det är i takt med tiden, och med sonens praktfulla vänsterdoja som utlösande faktor, som jag till sist inser lögnen och tvingas kapitulera, göra upp med mitt förflutna en gång för alla:
Jag var en nolla. En talanglös nolla.
Jag fick exempelvis aldrig slå insparkarna själv eftersom de sällan nådde längre än i höjd med egen straffpunkt. Jag hade morsans gamla skinnvantar som målvaktshandskar. Men kanske värst av allt, inga dobbar under skorna.
Bara ett par märkeslösa gympadojor från Domus.
Mig veterligen rörde jag inte bollen en enda gång under den här sagolika säsongen. (Utom vid två tillfällen då...). Inte en enda räddning på knappt 20 matcher. Det behövdes liksom aldrig med Mattsson och Hammarlund som mittfältsregenter. Det var ytterst sällsynt att dessa två hade bollen bakom ryggen. Kanske någon enstaka gång om en motståndarback lyckades få på en pärla i medvinden. Men då fanns nästan alltid lagets ?Beckenbauer? där, Jonas Franzén, med stickor till ben men en jävel på att rensa undan.
Och i en träningsmatch mot Dalhems damer en svinkväll februarikväll på Säves grusplan, där jag som vanligt stått helt sysslolös i nästan hela första halvlek fick jag plötsligt syn på den där härligt frostiga målstolpen och funderade på om det verkligen kunde vara så farligt som min mor varnat mig för. Jodå, det kunde det&
Och medan de andra kopplade av i pausen med Gatorade och liniment satt jag ymnigt blödande över handfatet.
Så gjorde nog aldrig Hellström och Ravelli.
Nej, det var inte direkt min förtjänst att VIF Gute 1 med sin 3-2-5-uppställning kunde gå obesegrade genom säsongen 1980 med en målskillnad på 82-2.
Men det är inte lätt för en 13-åring att inse faktum. Två insläppta mål på hela säsongen och ändå inte uttagen i Gotlandslaget. Jag förstod ingenting.
Men som sagt, det gör jag nu. Det känns hårt, bittert. Men ändå som en stark befrielse att äntligen bli kvitt illusionen jag levt med i drygt 20 år. Min målvaktskarriär tog inte slut när axeln hoppade ur led. Den tog sin ände långt innan den ens börjat&
Men så! Jag lyckas läsa av min sons intentioner och kan som genom ett under slänga ut vänsterarmen och faktiskt KLISTRA bollen bara millimetrar innan den gör pulver av finaste porslinsvasen.
- Snyggt, pappa!
Jo, det var det onekligen. En läcker räddning. Riktigt läcker&
Har inte Gute ett veteranlag?
Så jobbar vi med nyheter