Jag är glad att jag hade så fel
Nu när idrottsåret 2005 ska sammanfattas finns det en hel del jag skulle kunna skriva om.
Om inte det vore för Visby Ladies och det SM-guld - det första, det historiska gotländska SM-guldet i basket - som klubben vann i våras.
Finalserien mot Luleå ger gåshud än i dag när jag tänker på den, och sällan har jag väl slitits så mellan hopp och förtvivlan som under den finalserien.
Totalt antiklimax redan efter första matchen, då Ladies förlorade på hemmaplan. Enorm glädje då beskedet kom över en knastrig mobiltelefonlinje att Ladies vunnit andra matchen, i Luleå. Ny besvikelse när Visby Ladies åter föll hemma, och ny glädje då laget vann igen i Luleå.
Så kom då den femte och totalt avgörande finalmatchen, i Södervärnshallen i Visby den 19 april.
Hallen var mer än fullsatt, stämningen sällsynt påtaglig, matchen otroligt jämn rakt igenom.
Och Visby Ladies tjejer visade allihop tillsammans kyla och nerv när det verkligen behövdes som bäst.
När slutsignalen ljöd var glädjen total och euforin fullständig.
Inför den säsongen hävdade jag att Ladies inte skulle nå längre än kvartsfinal.
Men ingen är väl gladare än jag själv att jag hade så kapitalt fel.
Ingen.
Ingen utom alla de inom föreningen Visby Ladies, de som gjorde erövringen av det historiska SM-guldet möjlig.
Så jobbar vi med nyheter