Ingen fotboll men coronne duger ju gott
Jul- och nyårshelgerna brukar vara laddade med idrott och framför allt fotboll och 2007 var inget undantag.
Jag minns själv hur jag såg fram emot julcuperna som liten och hur mycket det betydde att få en sådan där vimpel som bevisade att man varit bäst på plan - matchens lirare. De där vimplarna finns säkert fortfarande kvar i någon kartong tillsammans med olika plaketter från de åtskilliga turneringar som jag spelat genom åren.
De gånger vi lyckades ta hem segern i någon cup väntade jag med spänning på nästkommande vardag för att se lagbilden i tidningen och kika efter mitt namn i textmassorna.
Hade jag riktig tur hade jag till och med fastnat på en spelbild i färg.
I år blev det varken färgbilder eller fotbollsspelande för min del under julhelgen.
Det närmaste fotboll jag kommer i dessa dagar är väl den som ser ut att ligga i magen och vad gäller bilder får jag nog nöja mig med den här ovanför. Inte fy skam
Nej, istället fick jag satsa stenhårt på den årliga coronneturneringen som går av stapeln hemma hos svärföräldrarna varje julafton.
Minns ni det spelet? Man ser det så sällan nuförtiden. För er som mot förmodan inte vet vad jag pratar om kan man kortfattat förklara det som en variant av biljard.
Det gäller helt enkelt att få ner ringar i rätt färg i ett av fyra hål.
Låter simpelt och det är det också.
Om det inte stod så mycket prestige på spel. Då blir det genast lite svårare. Särskilt när vår variant även går ut på att munhuggas så mycket som möjligt.
I år lottades jag att spela tillsammans med svärmor och vi gick ut stenhårt och tog enkelt hem första set (av tre) i den första matchen. Vi kände oss starka men föll på mållinjen i tredje set efter att jag skjutit ner motståndarnas sista ring och därmed förlorat matchen. Suck.
När alla hade mött alla var vi en poäng kort från att nå finalen och fick se oss besegrade av större delar av släkten.
Innan dess hade en uppsjö av tjuvnyp och mer eller mindre tillåtna knep bevittnats i svärföräldrarnas vardagsrum på Lännaplan.
Turligt nog var det jag som stod för priserna i form av tia-lotter och jag kunde därmed dela ut dem precis som jag ville.
Självklart såg jag till att alla spelarna fick pris. Även de som kom sist.
Däremot tänkte jag aldrig på det där med matchens lirare. Det är ju fortfarande lika kul att få sådan uppmärksamhet.
Jag får nog se till att införa ett sådant pris till nästa års turnering. Jag kanske kan återvinna vimplarna från förr.
Ingen dum idé faktiskt.
Det spelar väl ingen roll att det står Domus Cup 1987 längst ner?!
Så jobbar vi med nyheter