Ibland bör man hålla truten...
Historien börjar egentligen för flera månader sedan på samma arena, när jag slog mig i slang med VIF Gutes entusiastiske friidrottstränare Jorma Jääskeläinen.
Han berättade att han skulle vara glad om han gjorde 20 meter i slägga i det veteran-SM som stundade på Gutavallen.
20 meter! Jag menar, man har ju sett en del släggtävlingar på tv, och skicka iväg den där metallkulan 20 meter har jag sedan dess varit tämligen säker på att jag skulle klara. Om inte i första försöket, så i alla fall i andra.
Visserligen är slägga en av de mer komplicerade teknikgrenarna man kan ge sig på, men jag är lättlärd, har en mycket god motorik och är dessutom begåvad med ett ruggigt bollsinne.
Det har jag dessutom stöddigt påpekat för både Jääskeläinen, vänner och bekanta under sommaren.
Men man ska som sagt vara lite försiktigt med vad man häver ur sig ibland.
Hur det gick till vet jag inte riktigt, men för ett par veckor sedan stod jag plötsligt i släggringen med sju kilo metall i handen, och en flinande Gutetränare med armarna i kors på tryggt avstånd bakom nätet.
Efter en 20-sekunders lektion i de allra mest basala grunderna skred jag till verket.
Den där första snurren, när man står still och bara försöker få fart på släggan gick helt enligt planen. Som på tv, ungefär.
Det var sedan som det började trilskas.
Första snurren kändes helt okej. Sedan tog liksom släggan över och när jag redan på andra varvet totalt tappat orientering och balanssinne släppte jag i ren panik. Ungefär som att åka Virvelvinden. Stående. Med en kasse pilsner i handen. Hälften konsumerade. Ungefär så.
Styva fyra meter slog kulan ned på. Själv landade jag någon meter längre fram.
Jag hade lärt mig en läxa, det hade jag, och det är kanske just därför jag hatar mig själv för det som sedan hände.
På väg hem från "vallen" såg jag plötsligt Jääskeläinen komma släntrande på bortre rakan med en stav under armen.
- Det där kan ju i alla fall inte vara så svårt, hävde jag ur mig.
Men så var jag också ganska groggy efter åkturen i släggringen. Så han kan knappast ta mig på allvar. Väl?
* * *
Man ska som sagt vara lite försiktigt med vad man häver ur sig ibland.
Så här skriver nöjesskribenten Magnusson på "konkurrenten-på-andra-sidan-gatan" i fredagstidningen:
"Jag vet inte hur bevandrad GT:s sportredaktion är i gammal punk, men jag fick mig i alla fall ett gott skratt av deras sportsida i torsdags. Rubriken löd: Liket Lever. Hm& Liket Lever var ett stenhårt punkband som gjorde hitsingeln "Levande begravd". Liket Lever har alltså ingenting med fotboll att göra."
Det sistnämnda konstaterar Magnusson helt korrekt, men skjuter sig rejält i foten när han visar uppenbara brister i svenska språket. För nog borde han väl kunna skilja på versaler och gemener?
"Liket lever" lydde nämligen rubriken och är ett vedertaget uttryck (som vi förvisso kan tacka nämnda punkband för) som används flitigt på inte minst landets sportredaktioner. "Liket Lever" däremot, använder Magnusson med fördel på sina nöjessidor.
I Visby AIK:s fall gick det inte att hitta en mer klockren rubrik. Det hade nöjesskribenten förstått om han hade haft den minsta koll på lagets vedermödor i division III norra Svealand.
Så jobbar vi med nyheter