Hästar är visst inte min grej...
Ni kommer dock inte att få läsa om Gotlands främsta ryttare, om avelston eller Western ridning. Istället kommer det att handla om mina egna erfarenheter från hästar och ridning.
Och de är både konstiga och få
Ungefär något år efter att jag hade börjat första klass kom jag hem och frågade ivrigt min mamma om jag kunde få börja rida.
Mamma sa blankt nej.
Jag fortsatte att tjata och mitt största argument var så klart: Alla andra får ju!
Mamma gav skeptiskt med sig efter ett par veckors tjat och när det var "prova-på-dag" i Stall Dalhem åkte jag och mamma dit.
Jag var så klart full av förväntan.
Med borstar och hovkrats i högsta hugg klev jag in i spiltan men ryggade tillbaka så fort jag fick se "min" häst. Vad stor den var! Och vilka enorma hovar.
Det måste ju göra jätte ont att bli trampad av dem. För att inte tala om hur ont det måste göra att bli sparkad.
Det slutade med att mamma fick rykta hästen. Jag stod längst in i ena hörnet, på behörigt avstånd, och tittade på. Om jag minns rätt satt jag upp i några minuter innan jag gav upp och mamma fick köra hem mig igen.
Nej, att gå på ridskola var nog inte min grej.
Några år senare var jag med min klasskamrat Sara på hennes pappas hästgård. Min rädsla för hästar fanns visserligen kvar, men att visa det kom inte på fråga.
När Sara och hennes halvsyster tyckte att vi skulle rida en sväng vågade jag inte säga nej.
Jag fick hjälp med att rykta hästen. Jag fick låna hjälm, stövlar och kläder av Sara. Innan jag visste ordet av satt vi på varsin häst och det bar iväg ut på öppen åkermark.
Så länge vi skrittade gick det mycket bra. Jag kände mig riktigt stolt och började fundera på vad som varit så farligt där i Dalhem några år tidigare, men plötsligt började de andra tjejerna att trava.
Självklart följde min häst efter och när vi fortsatte ut i galopp hade jag ingen som helst koll på min häst längre. När sedan sadeln började glida ner åt höger, sakta men säkert, med mig på, fanns ingen återvändo. Det var bara att kasta sig av.
Ingen hade nämnt att jag skulle spänna sadelgjorden innan jag satt upp. Hur skulle jag någonsin kunna veta det?!
Trots denna händelse trotsade jag min rädsla för hästar ytterligare en gång. Ännu några år senare. En annan kompis hade egen häst och i stallet där Grim stod fanns flera gotlandsruss. En sådan liten häst skulle jag väl ändå klara av att rida.
Det tog ungefär 10 minuter innan lilla Rosita stegrade sig och jag föll pladask på ryggen. Som tur var var det inte så långt till marken, men Rosita sprang hem och jag låg kvar. Nej, som sagt hästar är helt enkelt inte min grej.
I fortsättningen håller jag mig gärna på backen, men missförstå mig rätt. Jag tycker fortfarande att hästar är underbara djur. Jag skriver gärna om dem, men det räcker gott!
___________________________________________________________________________
Andrea Caesar är frilansare på GT Sporten. Hon tycker mycket om djur, men vill inte äga något eget.
Så jobbar vi med nyheter