Endres ekvation går inte ihop...
Jag trodde verkligen inte att spelarmaterialet skulle räcka till i år. Men hela laget har lyft sig sedan den förra säsongen, det är alldeles tydligt. Även om det fortfarande finns mycket övrigt att önska. Framåt är det inga problem för gotländskorna. Laget är ruskigt effektiva och har gjort fler mål än både tabellettan Pixbo och -tvåan Rönnby. Endre har lagt beslag på både första- och andraplatsen i poängligan och har ytterligare två spelare bland de åtta främsta.
Det är bakåt det brister. Med 60 insläppta mål är Endre det tredje sämsta laget i serien. Bara Ingelstad och Lockerud är sämre. De två topplagen har släppt in hälften så många. Och lägger man till de åtta lagen i den norra serien är gotländskorna inte bättre än 13:e lag. Av 16. Och ändå spelar de i superelit efter jul.
Det är det där jag inte får ihop.
För om man bortser från forwarden Anete Seina ligger målvakten Sara Olsson samt backarna Åsa Ström och Eva Didriksson i topp i GT-ligan, en betygsliga där vi samarbetar med lagets tränare - Joakim Sjöstrand - på bortamatcherna. Både vi och han är alltså hyfsat överens om att lagets bästa spelare under hösten har varit målvakt och försvarsspelare. Trots 60 insläppta mål. Möjligtvis finns det en enkel förklaring till motsägelsen, en förklaring som jag inte ser. Om inte så borde det vara det här som Sjöstrand just nu funderar mest över.
Hur som helst blir det semifinal för Endretjejerna i vår. Men där tar det stopp. Tänker jag. Men jag skriver det inte.
* * *
Man ska inte ha fördomar. Det vet jag. Men det är svårt att leva som man lär. Fördomar gör liksom att man kan uppvärdera sig själv lite grann. Även om det faktiskt inte är så, så känns det alltid lite bättre när man "vet" hur korkade och misslyckade alla andra är.
I bland kan det till och med vara lite kul med fördomar. På gymet där jag går (eller gick ska väl kanske erkännas) roar jag mig stundom med att rusa i väg i tankarna under den högljudda musiken.
Vid flera tillfällen har jag stött på de där två välpumpade killarna som inte verkar ha något annat vettigt för sig än att träna mage och biceps på dagarna. Antagligen arbetslösa eftersom de hänger där just på dagtid. Det gör förvisso jag med, men det är ju bara för att jag jobbar på kvällarna. De där två, någonstans runt 20 år, lite finniga (antagligen för att de tar steroider), och med bara lite underhudsfett, bygger muskler på dagarna och rånar kiosker och slår ned folk på kvällarna. Sånt där vet man ju. Det liksom syns på dem. Och ju mer jag tänkte på det desto säkrare blev jag.
När jag låg där frustande under skivstången och frossade i mina fördomar, gled den större av de två acnetölparna upp bredvid mig. Jag intog naturligtvis blixtsnabbt försvarsställning eftersom man aldrig vet vad dopningstyngda kroppar kan tänkas hitta på. Fel tröjfärg eller helt enkelt ful uppsyn kan ju betyda döden om man befinner sig på fel plats vid fel tillfälle.
- Tjena! Den här nyckeln är din va?
I omklädningsrummet finns förvaringsskåp där man kan lägga in värdesaker medan man tränar. Här låg nu mina bilnycklar, min plånbok och min mobiltelefon, helt öppet för vem som helst att lägga beslag på. Grabbarna hade alla chanser att ta en tur med bilen, käka gott på Wisby Hotell och ringa till polarna i Australien. Allt på min bekostnad.
Men det gjorde de inte. De låste skåpet och gav mig nyckeln. Fler såna människor är vad vårt moraliskt fördärvade samhälle behöver.
Men det såg jag från början. Att det här var två hyvens medborgare alltså. Egentligen.
Så jobbar vi med nyheter