En historiskt för-nedrande förlust

Det finns många olika sätt man kan förlora på.
En förlust kan vara hedersam, ungefär som på det sätt Luleå förlorade finalen mot Visby Ladies i våras. Eller hemmanationen Sydkoreas 2-3 i bronsmatchen mot Turkiet i fotbolls-VM 2002.
Den kan vara rejält knäckande. Som när finnarna fick se Sverige vända 1-5 till 6-5 i hockey-VM 2003. Och Bayern München hade knappast räknat med att Manchester United skulle få lyfta Champions League-bucklan 1999, när tyskarna hade 1-0 efter 90 spelade minuter. Det blev 1-2. På tilläggstid.
Den kan vara vanärande för både spelare och land. Sverige-Japan och Sverige-Vitryssland är två förstklassiga exempel som knappast behöver någon utförligare förklaring
Förnedrande kan den i allra högsta grad också vara. Ett aktuellt exempel är Djurgårdens 8-1 mot Elfsborg i allsvenskans slutomgång. Eller när Sverige skulle sätta ryssen på plats i hockey-VM på hemmaplan 1981. Det stod 0-2 innan Arne Hegerfors hunnit redogöra för laguppställningarna. Det blev 1-13 till sist.
Och så finns det de där fullkomligt förödmjukande förlusterna, när någon åker på så mycket stryk att det närmast är att betrakta som en brottslig gärning. Ett nederlag som sätter djupa spår, en skymf som får vederbörande att för alltid bryta upp från den sport han en gång så högt älskade.
Min gode vän Stefan vet. Efter 25 år och ett par glas vin vågar han plötsligt öppna sitt hjärta och berätta.
Stefan var en tämligen habil pingisspelare i de tidiga tonåren. Det här året - i slutet av 70-talet - var siktet för Rönninge BK:s påläggskalv inställt på Östersjömästerskapen i Visby.
Han hade lagt ned kanske osunt många träningstimmar och dessutom sparrat mot klubbens damlag, för övrigt svenska mästarinnor vid den här tiden. Stefan kunde inte vara bättre förberedd när han nu stod framför lottningstombolan i Södervärnshallen.
"Stefan Wilson mot... Jan-Ove Waldner", blev beskedet.
14-årige Waldner var redan i den åldern ett aktat namn i pingis-Sverige och hade bara månaderna innan tävlingen i Visby varit på läger i Kina för att specialträna servar. Redan där, vid lottningen alltså, hade sannolikt självförtroendet åkt fritt fall hos de allra flesta.
Men inte hos Stefan. Han var på gång. I sitt livs form. Det här kunde bli genombrottet. ¨Fotarbete, mjuka handleder och lite flyt bara, så kanske...
Efter 0-21 i det första setet insåg även han att det inte var särskilt mycket som tydde på att det där genombrottet skulle komma just det här året. Vid ställningen 0-8 i andra set tändes ändå en liten strimma av hopp. För första och enda gången lyckades Stefan returnera en av Waldners servar och kunde notera sin första poäng efter en kyligt placerad kantboll. Som pingiskutymen kräver lyfte han sportsligt på armen och sa: "Tur".
"Jag vet...", svarade J-O.
Det stod 1-20 i det andra setet, och den trots allt mentalt starke Stefan började ana att matchen var förlorad.
"Bara en match i mängden", tänkte han.
Att bli bäst i världen skulle fortfarande vara det primära målet för den ambitiöse 13-åringen. Men det var då J-O såg till att förpassa Stefans pingiskarriär till det mörkaste av alla mörka hörn. Likt en matador som trycker svärdet mellan ögonen på tjuren tillintetgjorde han på det brutalaste vis den vilt kämpande Rönningesonens drömmar. För framme vid matchboll upphöjde plötsligt J-O begreppet förödmjukelse till en konstart.
Waldner tittade på sitt armbandsur - sen till lunchen möjligtvis? - och tryckte resolut och arrogant in matchbollen i Stefans högra hörn. MED UNDERSIDAN AV SKAFTET!
"Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Det kändes helt hopplöst, en total förnedring. Jag insåg då att det fanns noll möjlighet att bli bäst i världen", berättar Stefan.
Några dagar senare brände han sitt medlemskort och sitt pingisracket, och har sedan dess aldrig gått i närheten av ett bordtennisbord. Berättar Stefan, läppjar vidare på sitt röda vin och torkar - i smyg - bort den tår som rinner ner för hans kind...