En akademisk sak för Josefina

Josefina kom i kontakt med akademisk ridning för tre år sedan. En klasskompis tipsade om ridläraren Hanna Engström som leder kurser i ridformen.
- Jag var emot det i början, men så gick jag omkull med Malik under en hopptävling och insåg att hoppning inte var vår grej, berättar Josefina.
Sedan dess träffas hon tillsammans med ett tiotal andra ryttare i Mulde ridhus för att instrueras i ridkonsten, en form av dressyr med anor från barocktiden.
Den ursprungliga filosofin utvecklades när hästar användes i krig. Hästen skulle vara lätt, rörlig och stark, och kunna lyda ryttarens kommando.

Ganska likt dressyr
I dag används akademisk ridning för att lära hästen att föra sig på bästa möjliga sätt. Övningarna ska syfta till att göra hästen rörlig, smidig, stark och full av liv. Knappt märkbara rörelser från ryttaren ska få hästen att förstå vad den ska göra, och också göra det.
Ganska likt vanlig dressyr, men inte något man tävlar i.
- Nej, men man kan ha uppvisningar där man visar och inspirerar andra ryttare, säger Josefina.
I tre år har hon arbetat med sin häst Malik, en varmblodig travare som när Josefina fick honom var ganska stressad. Genom den träning hon lagt ned på hästen har den utvecklats och nu blivit betydligt lugnare.
- Målet har varit att bevisa att travare också kan. Jag är trött på att höra att de bara passar på travbanan, säger hon.

Aldrig fullärd
Varannan månad går hon i skola för ridläraren Hanna Engström, och lägger däremellan 45 minuter varje dag på sin akademiska ridning.
Något slut finns det egentligen inte i träningen. Man kan aldrig lära sig för mycket menar Josefina.
- Det tar fruktansvärt lång tid att lära upp en häst, och är inget man någonsin blir fullärd i. Det tar tid och man får inte vara stressad. Man får bara hålla sig lugn så kommer också resultaten, säger hon och konstaterar:
- Man lär sig något nytt varje dag.