"Det ska fan hålla reda på alla cuper"
Första gången turneringen spelades var 1974, och med lite enkel matematik kan man då räkna ut att i stort sett alla gotländska 47-åringar ned till dagens förstefisare har sina minnen från turneringen.
För säg den 60-, 70-, 80- eller 90-talist som inte har upplevt gemenskapen, pulsen och nervositeten från ett Krullis-äventyr.
Soloräderna från eget straffområde, jublet, hemmasnickrad målgest, en svettig sponsrad t-shirt från Freddas farsas företag, O´boy o macka i den ena pausen, en kexchoklad i den andra, de uppmuntrande orden från fröken.
Allt det där förenar oss gotlänningar på ett ganska unikt sätt.
Någon sa - jag kommer inte ihåg vem - att den enda anledningen till att Gotland aldrig fostrat någon utförsåkare av rang är just på grund av Krullis Cup.
Ingen familj kan välja att åka på skidsemester när sportlovets allra viktigaste sysselsättning för de gotländska ungdomarna är inomhusfotboll.
Själv var jag med premiäråret -74, då turneringen för övrigt hette Trimcupen. Hur det gick rent resultatmässigt kommer jag inte ihåg, och det är å andra sidan helt ovidkommande. Jag minns allt det andra, det som verkligen betyder något, det som ÄR Krullis Cup.
Trots allt kan jag inte undgå att ändå skryta lite. Någonstans, i någon kartong ligger ett silver från min allra sista Krullis-turnering, 1983.
Vi - Solberga 9H - gick till final, men fick stryk mot Södervärn med 0-2. Det anmärkningsvärda var att vi tog oss till finalen utan en enda aktiv fotbollsspelare i klassen. Det ansågs då vara en stor bedrift.
Hur som helst, jag noterar att Krullis Cup inte alls har samma dignitet hos de inflyttade gotlänningarna.
Min västgötska äkta hälft skrek ifrån köket häromdagen inför min dotters årliga Krullis-äventyr:
- Glöm inte att packa ned innebandyklubban i dag! Fotboll? Ja, det ska fan hålla reda på alla cuper ungarna spelar här på ön.
Och jag kan väl möjligtvis hålla med om att det ligger något i det.
Men Krullis Cup - det hör till allmänbildningen.
* * *
* Visst skulle det vara uppfriskande att någon gång få höra Ladiescoacherna inför en match säga:
- Vi siktar på att hålla nollan.
* * *
* Ibland kan det vara svårt att hitta de där rätta frågorna i intervjusituationer. Och vid vissa tillfällen har man väl önskat att man hellre låtit bli att ställa den fråga man till slut fick ur sig.
Jag hade vid ett tillfälle dåvarande tränaren i Visby Basket - Stefan Thorell - som intervjuobjekt direkt efter att hans lag blivit fullkomligt överkört i Södervärnshallen.
Av någon outgrundlig anledning drog jag till med klassikern:
- Hur känns det?
Han suckade, stönade, rev sitt hår och bad mig sedan vänta ett ögonblick. Ännu en suck, ännu ett stön innan han till sist, efter trettio sekunders tystnad utbrast:
- Ja, va fan ska jag säga?
Ungefär så måste tjeckiskan Katerina Neumannova ha tänkt när TV-sportens Micke Leijnegard fick äran att intervjua henne efter OS-segern på damernas 30 kilometer längdskidåkning.
Tjeckiskan stod där själaglad med guldmedaljen runt halsen och sin lilla dotter på armen när Leijnegard levererar den verbala härdsmältan:
- Vad är viktigast för dig; guldet eller dottern?
Neumannovas diplomatiska svar var imponerande. Men det hade inte skadat om hon varit lite mer "Thorellsk" i det läget.
* * *
I kväll håller jag tummarna för Hemsesonen och min gode vän Johan Lyander när han debuterar i Melodifestivalsammanhang. Visserligen bara som medkompositör till ett av bidragen, men ändå. Även låtskrivarna visas ju i bild.
Tänk om han vinkar till mig.
Så jobbar vi med nyheter