DU&JAG För Fredrik Magnusson är varje talad mening en ansträngning. Att vara stammare innebär att alltid vara på tå, att i vad du än ska säga upptäcka ljudhindren och försöka runda dem.

Han har alltid värjt för epitetet handikapp även om det, som han säger, förstås är ”ett jävla handikapp”. Orden kommer inte när och som han vill, det tar stopp och sekunderna går.

När han växte upp fick han alltid samma klena tröst: ”Orup stammar”.

Artikelbild

– Det fick man alltid höra och det var ju inte svinroligt när man som nioårigt Mötley Crew-fan blev identifierad med honom!

Med tiden har han lärt sig leva med sitt sätt att tala och vet vilka omvägar i språket han ska ta.

Om det handlar den här intervjun, men det är också en berättelse om möjligheter som stängts, om tillkortakommanden och rent av sorg.

Omrking en procent av Sveriges vuxna befolkning stammar, fler män än kvinnor. Stamning börjar oftast i 2-5 årsåldern, men försvinner igen hos många barn. Om man stammar i ungdomsåren är det troligt att man stammar mer eller mindre även som vuxen, upplyser Stamningsförbundet på sin sajt.

Artikelbild

Fredrik växte upp på Terra Nova, åkte skejtboard och läste musiktidningar långt innan han kunde läsa. Då var det mamma och mormor som fick stava sig igenom bandnamn som WASP och Twisted Sister när de läste högt ur ”Okej”.

Det skapade tidigt ett intresse för musik och media, precis det som hans liv kommit att innehålla.

Han är flitig konsument av nya skivor, håller med sitt lag stabil nivå i musiktävlingen ”Popgiss” och kom yrkesmässigt att i tidigt 2000-tal ta plats på GA:s redaktion som popskribent.

I dag, det ska sägas, arbetar Fredrik (eller Fredda, som vi säger) och jag tillsammans i mediehuset på Visborg. Tar en kaffe ibland, planerar framåt, slänger käft. Vi brukar säga ”du e säkah” till varandra när vi tycker att vi gjort någonting bra. Men aldrig tidigare har vi pratat om Fredriks stamning och känslorna inför den.

Som han minns det var det först under lågstadieåren som han insåg att han kanske inte riktigt var som andra.

Han blev varse att orden inte kom som han ville och än i dag sitter den där rädslan i att kanske, som han säger, ”uppfattas som dummare än man är”.

– Talet är så viktig del av vem man är, vem man vill vara, vem man vill bli och hur man uppfattas.

Är det en fördom vi har, att stammare är dummare än andra?

– Jag tror det. Det låter ju lite komiskt ibland, det inser jag också. Inte dumma, kanske, men att man är en tjomme, liksom. Lite eljest, ja, det tror jag nog är en fördom.

Dock ser han sig som lyckligt lottad, skolåren gick utan större bekymmer och han kan inte minnas att han någonsin kände sig retad.

– Men det är klart, man lyfte ju inte luren och ringde någon tjej man inte kände, ler han.

Just nu och en månad framåt finns kortfilmen ”Stammaren” att se på SVTplay. Den tar upp många av de bekymmer och problem Fredrik Magnusson belyser i den här intervjun.

Under mellanstadieåren var Fredrik på stamningsterapiläger på en kursgård utanför Ullared, tio barn från olika platser i landet fick där under tre veckor stöd av logopeder och psykologer.

Ska stamning gå att komma tillrätta med ska det ske under barnaåren, därefter är enda alternativet att lära sig leva med sin defekt.

Det har Fredrik tvingats göra. Men en sak lärde han sig, vilket han är i dag har nytta av:

– Jag lärde mig att inte vara tyst, att man faktiskt kan och ska göra saker. Och där har jag haft jättestöd av mamma och pappa, de curlade aldrig, det var mer en spark i arslet, ”se så, kämpa på nu”, annars är det nog lätt att man pratar för sitt barn, jag fick alltid tala för mig själv.

Jag frågar om det finns en punkt i livet då han på allvar tog kommandot över stamningen och han säger att det är då han började studera på Universitet i Umeå och sedan flyttade åter till Gotland och började på GA.

– Det var liksom ”jag vill skriva om musik, nu gör jag det bara!”. Men att nå dit, till det självförtroendet, var en lång resa.

Hur då?

– Att lära mig hantera stamningen, att acceptera att det är så här jag är och att inte låta mig begränsas mer än nödvändigt. Skulle jag lugna ner mig och anstränga mig mer än jag gör, då skulle jag inte stamma lika mycket. När jag gjorde intervjuer gick det bättre, då är det jag som styr samtalet.

Nu, då? Nu är det jag som styr.

– Det funkar i och med att vi känner varandra. Men det är ändå en rejäl ansträngning.

Men Fredrik har förstås lärt sig en hel massa knep. Han har blivit duktig på synonymer, är snabb i tanken, ”jaha, nu tog det stopp, nu måste jag ta en annan väg”.

Jag intervjuade Pigge Werkelin om hans dyslexi här på Du&jag-uppslaget. Att ha tvingats gå runt vissa svårstavade ord på skolans uppsatsskrivningar hjälpte honom att som vuxen tänka brett och i nya banor, menade han. Känner du igen dig i det?

– Jo, det gör jag. Man måste hela tiden vara på tå, kanske byta spår mitt i en mening när jag känner att det är på väg att ta stopp.

Det har naturligtvis tagit tid att hitta det självförtroendet och förhållningssättet.

– När jag var yngre svarade jag kanske dummare på en fråga än jag ville svara, så var det säkert.

Nej, minsann, det är inte bara artisten Orup. Det finns fler stammande kändisar: Backhopparen Jan Boklöv, underhållaren Bosse Parnevik, artisten Roffe Wikström och nu bortgångne motocrossföraren ”Carla” Carlqvist. Till exempel.

Inför den här intervjun har jag aktivt under någon dag reflekterat över hur mycket vi/jag egentligen pratar. Det är väldigt mycket, i stort som smått.

Dagen före Fredriks och min sittning satt jag i ett utvärderingsmöte på jobbet där alla i mindre grupper skulle få säga sitt. Där var det var många ord på liten yta.

...och så fortsatte det hela arbetsdagen och på kvällen när jag kom hem. Prat om ingenting och allt.

Bara tanken då på att inte få fram de ord jag vill säga...

–...är krävande på ett sätt som ni inte förstår. Det är hela tiden en ansträngning, antingen jag ska säga något viktigt eller oviktigt. Man blir trött i skallen.

Du vet vad du vill säga men får inte fram det, ta mig med till den känslan.

Han sitter tyst en stund, tänker sig bakåt, säger så:

– Den första miljonen gånger det händer blir man helt tillintetgjord inuti.

Är det så?

– Ja...men jag har tvingats bygga upp det där självförtroendet eftersom jag måste vidare. Jag kan inte tystna! Jag kan lipa en stund, sedan måste jag vidare annars kommer jag ingenstans.

Fredrik är den ende i sin släkt som stammar, enligt forskningen kan dock en viss läggning för stamning ärvas. Lite oro känner han därför emellanåt för sin son men än har inga tecken märkts.

– Det vore ju skönt om han slipper, som han uttrycker det.

För det har funnits stunder i livet då sorgen dragit över honom och ledsentankarna för en stund slagit rot. Så svårt att berätta hur han känner när orden inte når fram.

Och när människor i hans omgivning förstår vad han är på väg att säga och själva ”hjälper till”, då kan det skära inom honom.

– Nej, det är inte så kul. Snälla, låt mig säga vad jag vill säga även om det tar tio sekunder extra, säger han.

Ofta känner han, säger han, att han kommer till korta vid lunchbord eller andra otvungna sammanhang, replikerna far och han har inte en chans att ta plats, plötsligt är timingen för en viss kommentar passerad.

– Jag tror nog att min omgivning missar en hel del briljanta inspel från min sida!

Det finns även en sorg att så mycket i livet bygger på att man ska snacka för sig. Där har han heller inte en chans, som de där tjejerna han aldrig ringde när han var tonåring.

Och den nya tekniken med allt mer röststyrning, den kan oroa honom. Den är rent av en mardröm.

– Jag gillar verkligen de där skärmarna på McDonalds där man kan trycka in sin beställning...ibland är det skönt att slippa anstränga sig.

Finns det situationer du undviker?

– Det gör det, jag kan erkänna att jag inte är någon AW-mästare, precis. Och är alkohol inblandat kan det bli ännu värre.

Du har ett inbyggd alkolås, alltså? Slipper säga en massa saker du ångrar?

– Haha, grejen är att jag tror att jag snackar som en kulspruta, men det gör jag aldrig. Det blir mest obegripligt.

”H” är en jävla begynnelsebokstav, ord som börjar på en utandning är en mardröm. Lättare är ord att studsa igång på. Som exempelvis pappa (papapapappa) och banan (babababanan). Tur att sambon inte heter Hildur för ord som hav, höna, hurts och helrör går verkligen bort.

Djupt inom honom finns en sorg, det erkänner han, att vissa dörrar för alltid varit stängda. Kanske skulle även han velat stå i tv eller webbklipp, varför inte starta en bra podcast, flitig poddlyssnare som han är.

Men det har också gjort att han jobbar hårt och har hög arbetsmoral.

– Stamningen har gjort att jag vill leverera, jag vill gå de där 10 000 stegen extra. Det bottnar i ett hävdelsebehov, så klart, ”jag är inte sämre än ni!”. Det har varit en stark drivkraft. Men med det sagt...jag hade gärna sluppit skiten.

Men Orup, då? Orup stammar ju?

– Ja, jo.