Andra februari 2015.

De sätter sig ned inför pressuppbådet i Arbetarrörelsens hus i Visby. Ordföranden för Socialdemokraterna på Gotland Christer Engelhardt och regionstyrelsens ordförande Åke Svensson.

Klockan är tio på förmiddagen.

Artikelbild

Några minuter senare har Christer Engelhardt förklarat att förtroendet för Åke Svensson är borta, och att en enig partistyrelse beslutat att han måste lämna sin post.

Efter två raka vunna val, drygt fyra år som regionstyrelsens ordförande och 25 politiskt aktiva år vände hans eget parti honom ryggen.

Jag tycker att det fanns en feghet och inte mycket mod. Svek? Ja. 

Det är en vacker sommardag. I Roma, hemma hos Åke Svensson, har syrenerna just blommat ut och gräset är välklippt.

Artikelbild

Kontrasterna till den där vinterdagen i Arbetarrörelsens hus kunde inte vara större.

Men för Åke Svensson är minnena nära, och han har inga problem att ta sig dit igen, i både tanke och känslor.

Artikelbild

– När jag gick från presskonferensen tänkte jag att ”jaha, det var det”. Sedan åkte jag hem.

Då hade han stålsatt sig för att möta pressen, svara på frågorna och sitta rakt och inte tveka.

Men dagen innan, den 1 februari, fattades beslutet. Klockan fyra på söndagseftermiddagen samlades partistyrelsen för ett sammanträde med bara en punkt på dagordningen: Åke Svensson.

En timme senare ringde Christer Engelhardt hem till Åke med beskedet: Partiet sparkar honom.

Åke Svensson under presskonferensen om hans avgång som regionstyrelsens ordförande.

 

Nu, över fyra månader senare, kämpar Åke Svensson mot tårarna när han berättar om känslorna de där dagarna, och om telefonsamtalen till hustrun Annika, till barnen och till bröderna.

– Jag var ensam hemma den helgen. Annika satt i bilen vid färjan i Oskarshamn för att ta sig hem. Den natten sov jag ingenting.

Att inte sova var Åke Svensson förvisso van vid sedan några månader tillbaka. Hans pressade arbetssituation i kombination med de betablockerare han äter för att hålla hjärtat i schack gjorde att det inte blev mer än några oroliga timmar per natt som mest.

– Jag hade en dröm under den här tiden. Drömmen var att jag skulle ta mig upp för ett brant tak, med takpannor. Men jag kasade hela tiden nedåt. Jag kom aldrig upp, berättar han.

På frågan om vad det säger om hur han mådde kommer tårarna i ögonen igen.

Och när allt det här hände, då kände jag mig så ensam.

– Det finns ett ord... jag får en klump i halsen, säger han och vänder på pappret där han gjort anteckningar och pekar på ett inringat ord. ”Ensam”.

– Jag hade nått ett mål, vi hade vunnit valet. Jag hade bestämt mig, jag är en tävlingsmänniska, och jag skulle fanimig vara den förste som vann två val i rad. Men när jag gjorde det, då fanns ingen återhämtning.

– Och när allt det här hände, då kände jag mig så ensam.

 

Den här intervjun är Åke Svenssons sätt att summera det som hände. Att ge sin sida av historien.

Han är självkritisk och öppenhjärtig. Han gjorde fel. Flera stycken. Vilket till slut kostade honom jobbet.

Om detta ska han berätta här, i tur och ordning.

– Jag har haft och har väldigt mycket att bearbeta hos mig själv. Och jag vill inte bli en bitter gubbe som sitter på läktaren. Men jag har min berättelse, och den vill jag dela.

Han säger att det är skönt att kunna prata utan att känna trycket från partiet, från politiken. Han får för första gången säga vad han vill.

– Jag har inga lojaliteter kvar. En av mina brister är att jag är väldigt lojal. Men det behöver jag inte vara nu. Jag kan tänka mig att det finns invändningar, men det här är så jag upplever det.

 

Åke Svensson, Brittis Benzler, Isabel Enström och Stefaan De Maecker.
Valrörelsen 2014
blev en succé för Åke Svensson, trots att partiet tappade till såväl MP, V och SD. Han lyckades med sitt mål, han fick sitta kvar som regionstyrelsens ordförande.

Men det blev inget långt firande. Omedelbart efter valsegern började det hårda arbetet med att bilda en majoritet, och förhandla med samarbetspartierna.

– Efter ett segerval är det inget som trappas ned, tvärtom. Jag skulle förhandla med två partier vars tuppkam hade växt. Samtidigt hade jag mitt eget parti som inte ville att jag skulle ge bort för mycket. Det är ett grannlaga jobb.

Efter det tog vardagsarbetet vid. Den 1 juni hade Region Gotlands nya regiondirektör Jan Björinge tillträtt sin tjänst. Signalerna om att allt inte stod rätt till hade drunknat i valrörelsens oväsende, men nu, i oktober, ringde larmklockorna högre.

Vad var det som hände?

 

Det var mycket som klickade. Vi fick backa och försöka täcka upp.

Jan Björinge rekryterades från Umeå med en imponerande meritlista. Förväntningarna på honom var höga, och Åke Svensson var nöjd med att man hade lyckats få ett rutinerat namn till sin laguppställning.

– Jag träffade Jan Björinge under våren och var noga med att skaffa en relation och försöka planera tillsammans. Han gjorde listor och jag gjorde listor.

– Under sommaren sa jag att det skulle vara kul att jobba vidare med våra frågor om vi vann valet, och att göra det med en ny regiondirektör. Jag såg verkligen fram emot det.

– Men när vardagen kom efter valet, när det lugnat ned sig, då märkte jag att det inte blev som jag hoppats. Det var mycket som klickade. Vi fick backa och försöka täcka upp.

Med detta kom tvivlen. Vem var det som inte fungerade? Var det regionen det var fel på? Var det Åke Svensson själv som var snett ute?

– Jag undrade om jag misstagit mig, om det var jag som var vilse. Men det var många som var vilse i organisationen märkte jag snart. Det fungerade inte helt enkelt. Jag såg hur det skapades olika allianser i tjänstemannaledet, det slet väldigt mycket när vi skulle försöka komma framåt i politiken.

Åke Svensson och Jan Björinge

Vad sa Jan Björinge när du tog upp detta?

– Han hade sin visionära roll. Och jag tyckte det var väldigt bra att ha visioner. Men man kan inte bara ha det, de måste ju förankras och förverkligas också.

– När högste tjänsteman och högste politiker inte jobbar på samma spår då fungerar det inte. När allting hade kraschat fick jag en fråga från Umeå: vad var det som hände? Då skrev jag ett svar: mycket snack, ingen verkstad. Och jag fick svaret tillbaka: det hade jag kunnat berätta för dig.

 

Åke Svensson fick mycket hård kritik efter att Jan Björinge sparkats. Dels från näringslivet som gillade Björinges visioner, men främst från politiska motståndare. Här fanns plötsligt ett basebollträ att slå valvinnaren i huvudet med.

– Jag fick höra från oppositionen att ”nu ska vi krossa Åke”. Och då var det ju krig på alla håll. Det är ett maktspel, och inte alltid det rena spelet. Man tar de chanser man får.

Samtidigt var Åke Svensson bakbunden. Han kunde och ville inte berätta allt. Jan Björinge hotade att stämma regionen i ett mejl han skickade sent på natten innan den gemensamt planerade presskonferensen.

Jag var lojal till förbannelse. Jag hade kunnat berätta allt.

– Vi träffades på måndagen och bestämde hur vi skulle göra. Men på natten kom mejlet. Då hade jag bara att driva det här själv. Och när jag fick reda på hans egen presskonferens så insåg jag att nu, nu är kriget här.

– Innebörden i mejlet var glasklart, säger jag något som är åtalbart så kommer han att gå vidare med det. Så då höll jag mig enbart till sak, och var kortfattad. För att det inte skulle bli ännu snaskigare. Jag var lojal till förbannelse. Jag hade kunnat berätta allt. Men med lite krafsande på ytan hade andra också kunna upptäcka det här.

 

Än i dag är detta ett känsligt ämne, och Åke Svensson väger sina ord på silvervåg.

Den springande punkten för Åke Svensson i Björingeaffären stavas förtroende. Regionens högste politiker och den högste tjänstemannen måste kunna lita på varandra.

– Jag frågade inte en utan flera gånger, om specifika saker, stämmer det här? Och fick nekande svar. Men sedan visade det sig att det inte var på det sättet. Då fanns det inget förtroende kvar, och det förklarade jag för Jan Björinge.

Ni fick alltså varningssignaler redan i rekryteringsprocessen?

– Ja. Men vi försökte dubbelkolla och fråga om detta.

Vad kunde du ha gjort annorlunda?

– Jag trodde att vi hade resonerat oss fram till ett gemensamt beslut på måndagen. Men när han gjorde klart att vi inte var överens, då vet jag nog inget annat sätt det kunde ske på. Och att det blev så här, det säger väl inte bara något om mig eller politiken, utan även om personen ifråga.

 

Åke Svensson sätter punkt för Björingediskussionen med att konstatera att Peter Lindvall, som nyligen fått tjänsten som regiondirektör, är ett utmärkt val.

– Jag tror att Peter Lindvall kommer att bli lysande. Efter att Björinge fick gå sade jag i slutna rum att jag tror på en intern rekrytering och att Lindvall är en lämplig kandidat. När han tog över vd-rollen i Gneab blev det en trygghet för mig, för det var väldigt mycket verkstad.

 

Gneab ja. Lagom som uppståndelsen kring Jan Björinges avsked lagt sig rullades historien som till slut skulle bli Åke Svenssons fall upp.

Gotlands näringslivs- och etableringsbolag AB, Gneab. Där var Åke Svensson styrelseordförande, och där fungerade precis ingenting, skulle det visa sig.

Bolaget som äger flera av regionens fastigheter var misskött, man hade sladdat med redovisningarna, inte hållit styrelsemöten och ingen hade kontroll på verksamheten.

Vd för Gneab var Sofia Wollmann. Hennes arbetsbelastning var hög, och hon hade vid flera tillfällen slagit larm om att situationen var ohållbar.

Hantverket 1

Men istället för att byta ut henne, eller ordna avlastning, fick det rulla på. I december kastar hon slutligen in handduken och lämnar jobbet på egen begäran.

Men då har Åke Svensson redan skrivit under de papper som gör att hans politiska karriär är över.

Det handlar om Hantverket 1, fastigheter som såldes till ett kraftigt underpris. 15 miljoner istället för det dubbla.

Och frågan till Åke Svensson är given:

Hur kunde du vara så dum att du skrev under?

– Jag minns precis hur det gick till. Jag fick frågan av min sekreterare att det här avtalet skulle skrivas under, och hon undrade när jag hade tid. Jag hade det väldigt snärjigt, men jag tänkte att jag ställer upp. Och det var mitt misstag. Jag tänkte inte efter.

Det är hans namnteckning, och hans misstag. Men det finns en förklaring.

– Jag hade en vd som hade jobbat med den här frågan, och underskriften skulle göras hos mäklaren. Jag trodde att allt var klart, och reflekterade inte över summan.

– Jag satt i styrelsen och visste hur mycket fastigheterna var belånade, men det fanns inget som sade stopp. Jag kan inte skylla på någon annan. Jag borde ha bromsat och tänkt efter. Det var många faktorer som spelade in.

 

Sofia Wollmans chef under den här tiden var Jan Björinge. Men han var ny på jobbet, och innan honom var det tf regiondirektör Per Lindskog som hade det yttersta ansvaret.

Något som uppenbarligen fallerade.

– Vi hade en vd-roll som inte fungerade, det var jag tydlig att säga till de regiondirektörer som hade ansvaret. Men det var inte min vd, regiondirektören var vd:ns chef.

Vilket ansvar har Per Lindskog?

– Han har ett ansvar. Det är därför jag är noggrann med att säga regiondirektörer i plural. Det började misskötas under våren och eskalerade under hösten.

Varför agerade inte du som styrelsens ordförande om du såg att Sofia Wollmann inte klarade jobbet?

– Jag sa till henne att hon skulle springa på de bollar som var viktiga. Jag visste om hennes situation, jag såg att hon var pressad. Jag gick till hennes chef Per Lindskog och sade att det måste finnas en backup.

– Det var en människa jag hade framför mig i en pressad situation, och jag försökte täcka upp för henne. Vi bokade styrelsemöten som ställdes in, och jag satte inte ned foten. Jag var inte tillräckligt tuff.

Han berättade om hur affären såg ut. Då sa jag till Annika att "nu går det åt helvete". 

Peter Lindvall kastades in som vd för Gneab och Inspiration Gotland. Och när han började nysta i bolagets härva till ekonomi blev det uppenbart att det fanns mycket stora problem.

– Jag satt i den fåtöljen när Peter ringde, säger han och pekar mot vardagsrummet.

– Han berättade om hur affären såg ut. Och då sa jag till Annika att ”nu går det åt helvete”.

Och åt helvete gick det.

 

Det här var i början av januari 2015 och Åke Svensson visste inte då att hans dagar i politiken var räknade.

Men pressen på honom som person bara ökade. Och han såg saker hos sig själv som han inte kände igen.

– Jag fick tunnelseende. Jag såg bara problemet rakt framför mig, säger han.

Det här började under hösten, efter valrörelsen och Björinge. Under våren har Åke Svensson gått i terapi för att hantera det som hänt och sin nya situation. En terapi som varit nyttig, och som gett många svar.

– Jag försöker förklara för mig själv, varför gjorde jag sådana misstag? I terapin har jag fått veta att jag visade många symptom på att ha gått in i väggen. Det som jag var så rädd för att göra.

– Det var valrörelsen och arbetet efteråt. Det var Jan Björinge, och i samma veva skrev jag på köpeavtalet för Gneab. Men jag hade också ett åtagande i domkyrkan som var oerhört tungt och som krävde min absoluta koncentration och närvaro. Allt det där samlades på hög.

Åke Svensson

Från att vara social och utåtriktad blev Åke Svensson osäker.

– Jag märkte att jag började bli folkskygg. Det var jobbigt att åka och handla till exempel. Förut tyckte jag det var roligt att många ville prata med mig. Jag är social och uppskattar det. Men det försvann, jag tyckte inte om det. Istället undrade jag vad folk skulle tycka om mig, att jag var en klant?

 

Dagen vi ses för intervjun är det budgetfullmäktige. En dag Åke Svensson vanligtvis laddar inför. Läser handlingar, jobbar upp sig i varv. Inget dussinfullmäktige, utan stora frågor.

3,2 kilo väger handlingarna, men Åke Svensson har inte läst dem i år. Och han är glad över det, säger han.

– Jag har inga problem med att inte vara där. Det skulle kunna vara en stor tomhet, men nej. Vissa tycker det är jobbigt med 3,2 kilo handlingar, men så är det ju. Det här är inga nya ärenden, och de som tycker det är jobbigt att läsa in sig borde kanske ha börjat lite tidigare.

Men du har ingen abstinens?

– Nej, faktiskt inte. Jag börjar varje dag med att gå igenom nyhetsflödet. Jag läser allt och försöker hålla mig ajour i alla politiska frågor. Men samtidigt är det skönt att inte behöva ta en åsikt. Och att inte behöva ta hänsyn eller visa lojalitet.

Hur tycker du att politiken har blivit sedan du lämnade?

– Det är så lugnt. Alla är överens. Man samlade sig väl efter det här. Men kolla budgeten, se på det skenande underskottet. Finns det någon som tror att jag hade kommit undan med det? Nu är det ingen som kritiserar. Men lösningarna för underskotten har ännu inte kommit i skarpt läge. Det kommer förmodligen att bli tuffare när det är framme i nämnderna.

 

Få personer har fått ta lika mycket skit som Åke Svensson på Gotland. Från politiska motståndare, privatpersoner, näringslivet och till och med från det egna partiet.

Det hör till, säger han. ”Det blåser på toppen, men det är fin utsikt”, säger han och kreddar sin företrädare Jan Lundgren för citatet.

I påskas fick han ett prydligt handskrivet brev. Inuti låg ett fint kort med ordet ”Tack” på framsidan. Och så ett maskinskrivet brev. Fyllt av hat.

”Hoppas din framtid blir lika mörk som du förtjänar efter all skit du orsakat vår underbara ö” avslutas det anonyma brevet, och Åke Svensson har svårt att finna orden.

...men å andra sidan, med din personlighet går det väl inte att lära sig något över huvud taget...(Se hela brevet HÄR).

– Jag har fått mycket genom åren, men det här tar i vattenlinjen. Och personen som har skickat det vill ju att det ska ta just där. Men jag är inte riktigt beredd på det. Och det tar hårt.

– Det är något annat än det vanliga näthatet. Här har någon ansträngt sig, det är inte slarvigt på något sätt. Men jag är sårbar, och jag har alltid ansträngt mig för att vara det. Jag har inte velat skaffa mig den där elefanthuden som det är lätt att göra som politiker. Och då tar den här typen av saker väldigt hårt.

 

"Pastor Åke predikar" har han hört många gånger. Att han är metodistpastor i grunden har knappast passerat obemärkt, även om det är oklart vad den bakgrunden har att göra med hans kompetens som politiker.

Då kände jag att det är inte schysst. Det är inte rättvis. Det finns en gräns någonstans.

I höstas fick Pigge Werkelin, som ofta använt sig av ordet pastor i nedsättande syfte om Åke Svensson, gå ut i radion och be om ursäkt för ett inlägg på Facebook.

 

Pigges inlägg på Facebook till Michael Juniwik

"Ni har tydligen 360 kyrkor på er ö som är lika stor som Fårö. Skulle ni kunna tänka er att ta emot en präst som blivit lite övertalig på ön. Han kan nog åke omg då vi ett antal som börjar tröttna på honom. Tror ni det finns någon ledig tjänst?"

 

– Det var också i vattenlinjen för mig. Då kände jag att det är inte schysst. Det är inte rättvist. Det finns en gräns någonstans.

Du brukar få ordet ”pastor” slängt i ansiktet?

– Att vara pastor är för många något speciellt. Men för mina barn är jag farsan. Och för de flesta i min omgivning är jag inte pastor. Men det handlar om det här förminskandet. Men jag vet varför Pigge är förbannad på mig.

Varför är han det då?

– I mars 2014 fick han ett erbjudande om att regionen skulle lösa ut honom från Snäcks Camping. Jag drog ärendet genom regionstyrelsen, politiken var överens. Men han vägrade. Då sa jag att då får det vara så här, han hade stämt oss, och då får det vara den vägen vi fortsätter. Han kallade det Åkes hundra dagar av tystnad, men jag hade ju lagt vårt bud och det fanns inte mer att säga.

Snäck camping

– Under Almedalsveckan kom vi fram till lösningen att skicka varsin förhandlare, som kom fram till ett avtal. Men det avtalet var mycket sämre för Pigge än det jag erbjöd tidigare. Det är klart att han undrar varför han inte tog det första erbjudandet, men då ska han ställa den frågan till sig själv och inte till mig.

Hur ser du rent generellt på att en inflytelserik person som Pigge som använder sig av den här typen av spel?

– Gotland är begränsat. Det är lite överklassens diskreta charm här och där. Om du kliar min rygg så kliar jag din. Men jag är inte en del av det kotteri som ändå finns på Gotland. Min roll var att företräda befolkningen på ön. Därför har jag försökt att inte gå in i det där, inte bli en del av det. Mina väljare ska känna igen sig.

– Det var någon som konstaterade att jag inte är med på den berömda listan till sommarfesten längre. Men jag har gjort min rekryt där. Jag är klar med det. Det var bara att acceptera och gå in i det, men det är ingenting jag kommer att sakna.

 

I dag håller han hårt på rutinerna. Han följer med i nyhetsflödet på morgonen, han går promenader.

– Det är en stor omställning att gå från att jobba 60-70 timmar i snitt till den här tillvaron.

Jag går en timme om dagen, det är viktigt. Ingmar Bergman sa att ”man ska inte ligga kvar med demonerna”, och det tror jag på.

– Jag mår väldigt bra i dag. Men det är lätt att hamna tillbaka där jag en gång var.

Familjen är närmast såklart. Han har just varit i Göteborg och gått på Foo Fighters med barnen och sett Dave Grohl ramla av scenen och bryta benet.

Men han nämner politiska vänner som också är nära, framför allt hans efterträdare Björn Jansson som han håller högt.

– Vi är kompisar och pratar mycket. Han är en av de som alltid stått bakom mig.

– Men min hustru Annika har varit oerhört viktig i sammanhanget. Jag märkte att min familj tagit oerhört mycket stryk genom åren. Jag har varit noga med att skydda den privata sfären, men det har inte gått helt. Men jag förstod ändå inte riktigt vad det innebar förrän jag blev RSO.

Nu sitter du i en situation där du inte är beviljad ansvarsfrihet för Gneabaffären, och kan bli åtalad för detta?

– När det kom, då kom allting tillbaka igen. Men det är något jag får bearbeta och leva med. Det är inte bara att tro att jag kan gå vidare.

Att de som varit mest kritiska inte kunde vara det ansikte mot ansikte gjorde det inte lättare.

Det finns också de som inte klivit fram, och de som varit nära men som inte hört av sig sedan han fick lämna. Och en partistyrelse som vek sig för trycket. Ett parti han varit trogen som vände honom ryggen och efter alla år förklarade att förtroendet var borta.

– Det fanns ett tryck utifrån att de måste agera. Det kanske var en ny situation för dem. Men sättet... Det fanns andra vägar att gå.

Är du besviken?

– Det visar väl bara hur fort det går. Jag har alltid varit omdiskuterad, det vet jag. Men de sista månaderna kunde jag se hur det diskuterades på sociala medier bland personer väldigt nära mig om jag inte borde avgå.

Hur kändes det?

– Att efter 13 år på heltid varit företrädare för socialdemokraterna och då, mer eller mindre plötsligt, inte bli tilltalad utan bara omtalad kändes sorgligt. Att de som varit mest kritiska inte kunde vara det ansikte mot ansikte gjorde det inte lättare.

Christer Engelhardt och Åke Svensson.

Christer Engelhardt, hur ser du på hans agerande?

– Han hade uppenbarligen ingen egen linje i frågan, utan skulle höra med andra runt omkring. Inte bara i partiet, utan även andra politiker. Jag har suttit som ordförande i tolv år, och jag vet att man måste ha en egen åsikt, en egen tanke om vad som är rätt och riktigt. Den är inte alltid bekväm, men man måste ha det.

– Jag skulle aldrig fråga andra politiker om mitt förtroende för någon. Jag vet inte vad som sades på mötet den 1 februari. Men jag vet att det fanns andra alternativ. Men man var väl rädd. Jag har många vänner i politiken runt om i landet, och de tycker att det är märkligt att jag fick gå på detta sätt för den här saken. Någon frågade om det var i knivar i ryggen. Och det var det väl inte, men det är inte långt borta.

Men att dina närmaste i ditt eget parti vänder sig mot dig, kan man inte beskriva det som ett svek från din synvinkel?

– Att i ett utomordentligt svårt läge inte längre ens ha ryggen fri... då blir man övergiven. Jag tycker att det fanns en feghet och inte mycket mod. Svek? Ja.

 

Vad händer nu?

– Jag kommer inte att skriva någon bok! Vem skulle vilja läsa den? Jag har mitt gamla jobb, jag har en del inplanerade vigslar, och jag jobbar lite i församlingen.

– Sedan har jag mitt företag, Karby konsult. Jag arbetar som konsult helt enkelt. Det kan vara inom politik eller retorik eller lobbying. Jag tror att jag kan hjälpa företag att komma vidare. Det här är jag väldigt öppen med. Det är inget jag gör i hemlighet.

När allt blev som det blev, ångrar du att du gav dig in i politiken?

– Det som var mitt fall, som vissa uttrycker det, är att jag har varit tydlig med vad som är mitt ansvar. Och misslyckas jag med mitt ansvar, då är det så. Men, jag är inte ensam.

– Jag var frontfigur under två valrörelser, jag lyckades bli omvald. Då var det många som var bakom det så klart. Men sedan när misstagen kommer, då är det inte lika tydligt att andra säger ”det var mitt ansvar också”.

– När jag ska summera det här blir det ändå att det har varit vansinnigt roligt. Och vansinnigt jobbigt. Och jag skulle inte vilja vara utan det. Men slutet... det hade jag kunnat vara utan. Det kändes så förnedrande. Det var inte så jag hade planerat.

 

Åke Svensson