Det är sen eftermiddag och mörkret har för länge sedan sänkt sig över familjen Fugelängs rymliga sekelskiftesvilla i Visby. Tvillingarna Axel och Loke, 5 år, möter upp i hallen och mellan nyfikna frågor, visar de stolt upp sina nylackade naglar. Tillsammans med pappa Eric och pappa Jakob, mellanlandar de hemma en stund efter jobb och förskola, innan kvällens aktiviteter tar vid. En vardag som de flesta kan känna igen sig i.
– På jättemånga sätt är vi inte en normbrytande familj, utan lever inom tvåsamhets- och cis-normen, säger Eric Fugeläng.
Den knappa veckan som utgör Gotland Pride är en hektisk tid för Eric Fugeläng, som under det senaste året varit ordförande i RFSL Gotland.
– Pride har stor betydelse på flera olika sätt. Dels är det en tid och plats för firandet av och kampen för, våra rättigheter. Det är en stärkande tid och en tid för gemenskap, men innebär också att vi kan nå ut i samhället. Det är en del av en global rörelse för att synas, ta plats och känna stolthet, säger Eric Fugeläng.
På morgonen har han hållit en föreläsning på Wisby strand om likabehandling, öppenhet, HBTQ, antidiskriminering och normer, för näringsliv och arbetsgivare.
– Det finns ett starkt samband mellan normer och ohälsa hos trans- och HBTQ-personer. Bland våra ungdomar har över hälften övervägt eller försökt ta sitt liv, säger Eric Fugeläng och fortsätter:
– Transpersoner har varit och är en särskilt utsatt grupp. Transpersoner och unga queers är framför allt den grupp vi behöver jobba mest för.
Han ser ett tydligt behov av en aktiv RFSL-förening på ön.
– Jag är själv uppvuxen på Gotland och det är klart att det behövs en stark förening här, det behövs sociala platser och det behöver bedrivas utbildningar, säger Eric Fugeläng.
Han växte upp i Eskelhem och gick först i skolan där och sedan på Solberga. Men sin sexuella läggning höll han för sig själv.
– Jag kom inte ut här, det vågade jag inte. Jag gjorde det när jag hade flyttat härifrån. Har du levt en väldigt stor del av ditt liv i förnekelse och försökt dölja vem du är, att komma ut i den miljön, nej, säger Eric Fugeläng.
Just i skolvärlden är det fortfarande svårt att sticka ut.
– Skolan är ju en tuff miljö. När jag är ute och håller föreläsningar, nu är det i stort sett varje vecka, så tror jag aldrig att det har hänt att det inte kommer fram en förälder efteråt och vill prata om hur det är för deras barn. De oroar sig också generellt för kunskapsnivån i skolan, säger Eric Fugeläng och fortsätter:
– När skolan försöker prata om HBTQ så blir det ofta det vi kallar för toleranspedagogik, typ ”tycker ni att även samkönade par ska få skaffa barn”. Det är inget att diskutera, det är redan lagstadgat. Den typen av frågeställningar och diskussioner bygger på en inställning där den majoritet som befinner sig inom normen tillåts diktera villkoren för dem som avviker från normen och om dessa ska accepteras och tolereras, eller inte.
När Eric Fugeläng flyttade tillbaka till Gotland 2006, efter närmare tio år på andra håll i landet och utomlands, var bemötandet ett annat än under uppväxtåren.
– Min personliga upplevelse har varit väldigt positiv. Och då har vi bott ute i Gothem i många år, som verkligen är landet, landet och barnen har gått på dagis där, men vi har alltid fått ett positivt bemötande, säger Eric Fugeläng.
Både han och Jakob, som kom till Gotland 2009 för att göra sin AT-tjänst här, tycker att de som samkönat par och föräldrar generellt får ett positivt bemötande. Ibland upplever de att de nästan tvärtom får oförtjänt mycket beröm och cred för att de som pappor klarar av hela familje- och föräldrabiten.
– På Gotland finns flera regnbågsfamiljer och det är resultatet av en kamp för att samkönade par ska få adoptera och ha gemensam vårnad och föräldraskap, och det är ju inte så gammalt, säger Eric Fugeläng.
Men även om familjen i många avseenden lever ett högst vanligt medelklassliv med villa, Volvo, jobb och hämtningar och lämningar på förskolan, så innebär konstellationen pappa, pappa, barn, att de alltid sticker ut – vare sig de vill det eller inte.
– Det är väl över lag ganska jobbigt. Jag tror alla människor har dagar då de bara vill vara osynliga och få passera obemärkt, men om vi håller i handen eller pussas på stan så är det alltid någon som tittar. Det behöver inte vara en negativ blick, men du blir påmind om att du bryter mot normen och det är något du inte alltid orkar med. Vi har inte själva valt att vara politiskt aktivistiska, den rådande normen har tvingat in oss i det, säger Eric bestämt.
Det är något de alltid tvingas förhålla sig till, även om de sällan upplever att de blir negativt bemötta.
– Själv tror jag att jag anpassar mig mycket, vi går inte så ofta och håller varandra i handen eller pussas, säger Jakob Fugeläng.
– Det gör vi aldrig, säger Eric.
– En annan situation där jag anpassar mig är när jag hamnar i ett nytt sällskap, med människor som inte känner mig. Då försöker jag ofta snabbt säga något som ”min man jobbar där”, för att det inte ska bli obekvämt eller för att inte få frågor som ”vad gör din fru”, för att andra ska slippa känna sig obekväma och för att jag ska göra det, säger Jakob.
Att snabbt komma ut i nya sällskap och sammanhang är en strategi de båda, liksom många andra i deras situation, använder sig av.
– Det är för att tidigt få bort tankarna på ”hur kommer de att reagera” ur huvudet. Det kallas för minoritetsstress, säger Eric Fugeläng.
Han väljer dock ibland att ignorera de tankarna.
– Nu är jag mer aktivistisk än vad Jakob är och kan använda mig av det här för att ”make a statement”. Jag kan låta bli att säga något och vänta tills någon frågar om min fru för att säga ”varför antar du det”, säger Eric Fugeläng.
I yrkeslivet tycker sig både Jakob, som arbetar som läkare på en vårdcentral och Eric, som arbetar på Riksantikvarieämbetet, att de varit relativt förskonade från fördomar.
– Men jag har tidigare arbetat för mindre, privata arbetsgivare och det var mer problematiskt – jag blev ombedd att tona ned mig. Nu har jag jobbat tio år som statstjänsteman och där har det aldrig varit några problem. Är det någon som tycker något så håller de det för sig själva, det råder en sån kultur där att man inte uttrycker det i så fall, säger Eric.
– Sen är Gotland så litet så alla ändå vet vem du är, säger Jakob och menar att har du väl kommit ut en gång på Gotland, så vet alla om det sen.
Kanske behöver det lilla samhället inte prompt vara synonymt med mer fördomar och lägre tolerans.
– Gotland över lag är absolut inte en plats med mer homo- eller transfobi. Det finns andra ställen i Sverige som är betydligt värre, säger Eric och berättar om samkönade par på andra platser, som blivit ifrågasatta i sin lämplighet som föräldrar av förskolepersonal.
Samhällsnormen sipprar trots allt in även i regnbågsfamiljen Fugelängs vardag genom böcker, filmer och samhället runt omkring dem.
– Även våra barn som växer upp i den här familjen, som ser mig sminka mig dagligen, måla naglarna och fast jag hela tiden säger att du får ha på dig precis vad du vill och tycker är fint, så kommer de ganska ofta hem och säger att det där kan bara killar ha eller det där kan bara tjejer ha, säger Eric Fugeläng, som i tisdags talade vid invigningen av Gotland Pride i mörk kostym, högklackat och pärlhalsband.
Än värre är de mörka krafter i samhället, som inte bara ogillar deras livsstil, utan som vill förbjuda den och som är beredda att ta till både hot och våld. Att hamna på bild i samband med Mångfaldsparaden under Almedalsveckan, som sedan hamnar på olika sajter och nätforum, eller för den delen i ett reportage som detta i Gotlands Allehanda, medför alltid en ökad risk.
– Det var min största farhåga och egentligen min enda invändning mot att medverka i den här artikeln, säger Jakob.
– Senast i går frågade jag Jakob två gånger om han hade låst dörren. ”Är du rädd” sa han, och ja, jag hade bara en sån feeling, säger Eric.
Riskmedvetenheten finns alltid närvarande i någon mån.
– Jo, vi tänker på risker. Inte så mycket i Sverige, men det finns ställen som vi inte kan besöka, säger Jakob.
– Vi tänker på risker när vi semestrar, vi kan inte åka till Dubai eller andra länder där vårt sätt att leva är kriminellt, säger Eric och tillägger:
– Men jag känner mig trygg.
– Jag kan inte heller säga att jag går runt och är rädd, säger Jakob.
Erics engagemang, som ordförande i RFSL Gotland, är också en uppmärksamhet som kan göra familjen utsatt.
– Jag tänker då och då på vad mitt engagemang kan medföra för risker för min familj. Det skulle vara fruktansvärt om min kamp för att alla ska få leva som de vill, gick ut över min familj. Samtidigt är det just därför jag engagerar mig, säger Eric.
Det har blivit dags för familjen Fugeläng att bege sig till nästa aktivitet. I hallen klär Eric och Jakob på två uppspelta barn jackor och skor, innan de lämnar det upplysta huset med snickarglädje och går ut i novembermörkret, för att fortsätta kampen för sitt och andras liv.
– Varje dag möts jag av tecken på och konsekvenser av hatet och intoleransen och då känner jag att så länge jag kan och orkar är jag skyldig att ta den kampen, för så här kan vi inte ha det. Alla blir förminskade och förlorar på ett samhälle som inte är tolerant och öppet, säger Eric Fugeläng.