David Lindvall, vikarierande ledarskribent på Gotlands Folkblad:
Vi var nog ganska många som blev förvånade över statsminister Löfvens presskonferens på torsdagsförmiddagen. Tre statsråd får lämna. Två nya ministrar tillkommer. Nya portföljer till några av regeringens tyngsta statsråd. Med de här beskeden vill Löfven visa att han tar politiskt initiativ efter de senaste dagarnas turer. Kommer det att lyckas? Kanske.
Genom att göra en större regeringsombildning än vad som krävdes – teoretiskt sett hade Löfven bara behövt ersätta Ygeman och Johansson – vill Löfven visa att han inte enbart reagerar på alliansens misstroendeförklaringar. Det är klokt att landet inte kastas ut i politisk kris, men nu är den stora frågan om Anna Kinberg Batra och den övriga borgerliga alliansen kommer att acceptera regeringens ommöblering och släppa misstroendeförklaringen mot Peter Hultqvist. Mycket pekar på det. Hultqvist är varken ansvarigt statsråd för Transportstyrelsen, som klantat till det, eller Säkerhetspolisen, som är de som utrett frågan. Grunderna för ett misstroende mot Hultqvist är därför ganska oklara. Han är dessutom förhållandevis populär i borgerliga led.
Nu är bollen tillbaka på Anna Kinberg Batras planhalva. Min ödmjuka gissning är att alliansen accepterar regeringsombildningen, släpper misstroendeförklaring mot Hultqvist, och istället riktar all kraft mot de granskningar KU nu kommer genomföra.
Men om den här veckan i svensk politik lärt oss någonting är det att det mesta fortfarande kan hända.
LÄS MER: Löfven ombildar sin regering – Hultqvist stannar
Mats Linder, ledarskribent i Gotlands Allehanda:
Stefan Löfven lät bli att hota med nyval. Det gjorde han rätt i. Han valde istället att genomföra de personalförändringar i regeringen, som han borde ha gjort på eget initiativ. En omvändelse under galgen är bättre än ingen omvändelse alls. Infrastrukturminister Anna Johansson och inrikesminister Anders Ygeman får gå. Att Löfven fattat ett motvilligt beslut – i ena fallet – framgick när han ville att Ygman ska bli gruppledare i riksdagen.
Löfven vägrade däremot att sparka försvarsminister Peter Hultqvist. Nu, innan jag riktigt hunnit tänka efter, så tror jag att det är en riktig bedömning. Ansvaret faller inte lika tungt och tydligt på Hultqvist som på Ygeman och Johansson. Magkänslan är att de borgerliga partierna låter sig nöja med de omfattande förändringar som Löfven gör i övrigt.
Och nykomlingarna i regeringen? Tja, Thomas Eneroth är åtminstone en redig smålänning. Men hans kapacitet har jag ingen klar bild av. Det gäller även Heléne Fritzon. På den stora arenan är de tämligen oprövade.
Max Eskilsson, vikarierande ledarskribent på Gotlänningen:
Det visade sig bli ett försök till mellanväg. I skrivande stund svävar ännu en bila över försvarsminister Peter Hultqvists fortsatta gärning, det rör sig om ett vågat spel som kan lyckas – men det återstår att se.
Att låta Anna Johansson gå var det mest självklara, och måste ha ingått i alla tänkbara alternativ. Till och med regeringens budgetstöd Vänsterpartiet hade trots allt tappat tålamodet.
Avvägningen Ygeman respektive Hultqvist måste varit svårare. Att Ygeman i media redan fått ta så hårda kulor för regeringen i frågan – genom att synas mycket och lyckas framstå som opassande arrogant – vägde troligen över för hans del. En omplacering där han tar över gruppledarposten i riksdagen för S kan mätta den interna besvikelsen på att tappa en så profilerad karaktär något. Med ett osäkert säkerhetsmässigt omvärldsläge och framför allt höstens stundande Aurora-övning är det inte svårt att förstå att Löfven nu gör ett försök att behålla Peter Hultqvist.
Vad innebär ombildningen rent konkret? Mestadels en intern portföljrockad, men några nya namn tillkommer. Tomas Eneroth, fram till i dag gruppledare, tar över infrastrukturen och skånska lokalpolitikern Heléne Fritzon tar får ansvaret för migrationen. Båda är politiker det länge pratats om som tänkbara ministrar och de kan tänkas redan ha varit på väg in vid passande tillfälle. Händelseutvecklingen skyndade i så fall på det hela något. Med denna kompromiss hoppas Löfven nu kunna blidka såväl partifolk som borgerliga försvarsvänner. Vi får se hur väl det faller ut.