Runtom i Europa finns på sina håll stora stendösen, anmärkningsvärda ansamlingar med stora stenbumlingar som uppenbarligen har skapats av människor. De finns nästan överallt. Inte minst på de brittiska öarna, i Danmark, längs Atlantkusten ända ner till Portugal — och i Sverige.

- De är väldigt ojämnt spridda. I Falbygden finns ett par hundra, men bara en eller två på Gotland, säger Helena Malmström, forskare i arkeogenetik vid Uppsala universitet, till TT.

Stensamlingarna var gravmonument för vissa av de människor som levde i Europa under den så kallade bondestenåldern för cirka 6 500—5 000 år sedan.

De levde på stenåldern, men var alltså jordbrukare inte långt efter det att konsten att bruka jorden hade spridit sig till Europa från Anatolien, det vill säga den halvö i västra Asien som upptar större delen av dagens Turkiet. Och det var alltså vid dessa så kallade megalitgravar som de begravde sina nära och kära. Även om det inte alltid syns i dag var de ofta täckta med ett "tak", varför de mer fungerade som gravkammare.

- Det är stora konstruktioner som går både ovan och under jord. Ofta hittar man rester från flera individer, uppemot 50 stycken, i en och samma grav. Vi tror att de tog in de döda i kammaren och placerade dem sittande på huk. Sedan, efter flera år, skyfflade man undan resterna och gjorde plats för nya, säger Helena Malmström.

På så sätt, säger hon, har vissa gravkammare använts i flera hundra år. Exempelvis tror forskarna att Ansarve stendösen på Gotland användes som en gravkammare i mer än 700 år. Men vilka var dessa människor? Var de släkt, bara män eller kunde "vem som helst" få sin sista vila i dessa monument?

För att få veta mer har nu internationell forskargrupp, ledd från Uppsala universitet, genomfört en genetisk kartläggning av arvsmassan från sammanlagt 24 individer från fem olika megalitgravar på Gotland, Irland och i Skottland.

- På Gotland har vi analyserat resterna och daterat skeletten från nio olika individer i Ansarvegraven, säger Helena Malmström.

Skeletten daterades med hjälp av kol 14-metoden och från ben och tänder utvann man dna. Resultatet, som nu publiceras i tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS), visar att de människor som begravdes i gravarna levde mellan 3 800 och 2 600 år före vår tideräkning, det vill säga för cirka 5 800 och 4 600 år sedan. Men framför allt visar dna-analyserna att individerna i respektive grav var nära släkt med varandra.

Genom att även analysera den arvsmassa som finns i mitokondrierna, som bara ärvs på mödernet, och den som finns på Y-kromosomen, som söner ärver av sina fäder, fick forskarna en mer detaljerad bild av släktskapsförhållandena.

I Ansarvegraven på Gotland kunde forskarna på så sätt skilja på första gradens och andra gradens släktskap, exempelvis föräldrar-barn respektive mor-/farföräldrar och barnbarn. I denna grav hittade man ett exempel på andra gradens släktskap.

På Irland däremot hittade forskarna flera olika sorters släktskap, bland annat två exempel på ett första gradens släktskap. Dessutom mellan individer som hade begravts i två olika gravar som ligger två kilometer från varandra (Listhogilgraven vid Carrowmore respektive Grav 1 vid Primrose), där en man och hans son fick sin sista vila.

- Att man över huvud taget hittar släktskap är intressant, eftersom man aldrig kunnat visa det så tydligt tidigare. Visst har det funnits spekulationer, men innan man vet hur det verkligen förhåller sig är det bara spekulationer. På så sätt är den här studien också viktig, säger Helena Malmström.

De distinkta släktlinjerna och det faktum att män är överrepresenterade i vissa gravar tyder — enligt forskningsledaren Mattias Jakobsson, professor vid Uppsala universitet — på att de individer som begravdes i megalitgravarna tillhörde ett ledande skikt i ett patrilinjärt samhälle som definierades av fäderna och deras söner, snarare än att de utgjorde ett slumpvist urval av invånarna.