ATT HITTA SIG SJÄLV Det svaga självförtroendet och mobbningen i skolan skapade oroskänslor och magproblem ända in i vuxen ålder. Genom träningen kom Christoffer Eneqvist till en punkt där han hittade sig själv.

När Christoffer gör en ”Straddle backlevel” bär han upp sina 78 kilo på axlar vridna åt fel håll, så att säga.

Och därefter en ”Human flag”, kropp, ben och fötter 90 grader ut från en lodrät stång, tyngdlagen för en stund upphävd.

Artikelbild

Här, i sitt eget gym, tränar han sig själv och andra, tack vare den utbildning till personlig tränare han genomgick för fem år sedan.

Livet och dess skeenden är komplext och allting hör ihop, men:

­– Träningen och att komma i form har hjälpt mig att bygga ett helt annat självförtroende än jag hade tidigare, säger han.

Om det handlar den här intervjun, om mobbningen han utsattes för i skolåren och om att vi var och en är ansvarig för att skapa det liv vi vill ha.

Artikelbild

­– Vill jag må bra, då ser jag till att må bra, som han uttrycker det.

Men vägen dit har varit lång.

Artikelbild

I mars förra året öppnade Christoffer sitt calisthenics-gym i Visby. Calistenics är en träningsform där man använder sig av sin egen kropp och ytterst få träningsredskap. Ordet kommer från grekiskan och betyder vacker och styrka.

Christoffer växte upp i Väte, för trots att han ser livsfarlig ut (jo, vi kommer dit) är han i botten en riktig lantis. Gick i Hejde skola när den fanns, därefter högstadiet i Klintehamn och när det blev gymnasiedags utbildade han sig på transportprogrammet.

­– Pappa har alltid kört lastbil och då blev det att jag gick i samma spår.

Ända sedan Christoffer fyllde 18 har han arbetat bakom ratten, för närvarande tre dagar i veckan. Upp vid halv fem, sedan i väg med skåpbilen. Matvaror, virke, möbler, isolering...allsköns last kan ligga på flaket.

Men tiden, särskilt de senaste åren, har lärt honom att det aldrig går att förutse vad som ska hända. Plötsligt tar tillvaron ny riktning och en ny värld öppnar sig, nya känslor, nya möjligheter.

Han hade alltid idrottat, bland annat 17 säsonger i Vall IF:s innebandygäng. Gick på gym till och från men fastnade aldrig riktigt. Men så kom han i kontakt med den träningsform han nu anammat och utbildade sig alltså för fem år sedan till PT.

­– ...och det är det bästa jag har gjort, säger han.

Och där drar du till med en riktig klyscha, eller hur?

­– Jo, skrattar han. Men ändå, det har betytt så oerhört mycket för utvecklingen av mig som person, jag som alltid varit rädd för nya möten, rädd att prata inför folk, haft dålig självkänsla och byggt min trygghet på andra. Att bli PT gav mig ett kunnande som jag kan vila i.

Allas liv består av parallella spår, i olika sammanhang är vi olika personer, det är via speglingar i vår omgivning och bekräftelse av dem runt om oss vi blir till som människor. Vi ska här följa i några av Christoffers spår för att möjligen få en helare bild.

Ett: Musiken. Under högstadieåren i Klinte bildade Christoffer tillsammans med kusinen Richard punkbandet Mistake.

Målen och drömmarna var stora och bandet kom också att nå en viss framgång, de uppträdde flera gånger i Rockkarusellen och tog sig in på spellistan hos radioprogrammet ”P3 Osignat”.

– Vi repade flera gånger i veckan, men det där sista riktiga drivet fanns inte, för att nå fram hade vi kanske behövt lämna ön, men det var ingen av oss som ville, kanske vågade vi helt enkelt inte.

Christoffer var den förste i bandet som inte var villig att lägga ner den tid som krävdes. Det var ett svårt beslut, kompisar som satsat så mycket och att då bli den som drar sig ur, det tog emot.

– Men är man inte 100 procent närvarande i något, då ska man inte vara där. Bandet finns fortfarande, vi har inte formellt lagt ner. Men det är tre år sedan vi senast spelade.

Två: Relationerna. Under hösten avslutades Christoffers andra långa samborelation, vilken fick honom att falla i ett svart hål. Det är i relationer den i grunden relativt otrygge Christoffer funnit tryggheten, så har det varit, säger han, livet igenom.

Men nu föll tillvaron samman och första instinkten var att rent av fly.

– Jag sökte jobb i USA dagen efter att det tog slut, jag tänkte, jag skiter i det där, jag lägger ner gymmet och drar. Här kunde jag ju ändå inte vara kvar.

Men du är kvar.

– Ja...jag tog mig ju upp igen. Jag fick hjälp att ta mig upp. Av kompisar, som Mats Flodman och hans familj. Skriv det, de betydde jättemycket för att jag skulle komma på fötter igen.

”Att ha det taskigt med sig själv i Paris är detsamma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm” sjöng Robert Broberg i en låt. Man kan inte fly från sina känslor.

– Nej, och det kom jag ju också fram till. Om inte jag är trygg i mig själv, hur ska jag då kunna vara trygg med någon annan eller någon annanstans. Men...jag fick tid att tänka på mig själv och...har du varit nära att dö?

Va? Nej...

– Inte jag heller, men det sägs att livet passerar revy då och lite så var det verkligen för mig, jag fick tillfälle att tänka över allt, saker jag gjort, för vems skulle hade jag gjort det, vem jag var och vad jag ville. Man hamnar alltid i svackor i livet, det gäller bara att ta sig ur dem. Vill du må bra, se till att må bra och göra någonting bra.

Apropå klyschor...

– Jo, haha. ”Livet är för kort för att...” och allt det där, jo, jag vet, men det är ju sant, när jag blev ensam fick jag tid att tänka på mig själv och vad jag vill.

Och vad vill du?

– Just nu: Vara beredd på att vad som helst kan hända, vi vet ingenting om morgondagen, jag är öppen för det och vill leva efter det. Att låta allting vara möjligt, inte låsa fast mig, jag känner att jag faktiskt har den tryggheten i mig nu.

Tre: tatueringarna. Den första gjordes när Christoffer var 20, tre stjärnor på armen. ”Sedan har det rullat på” som han uttrycker det. Det blev som ett gift, nästan. Ett tag blev det en eller ett par i månaden och nu är det få ställen på kroppen som inte fått färg. Anledningen? Att det är snyggt.

– Jo, jag tycker det är snyggt, jag har ingen som betyder något speciellt. Det är mer, du vet, snygg bild, den vill jag ha.

Vilken av alla har gjort mest ont?

– Alltså, jag hatar verkligen smärtan... den här i halsgropen var inte att leka med. Och så har jag faktisk gjort en intimtatuering en gång, mest för att testa.

Är det något du rekommenderar, för mig som aldrig provat?

– Nej.

Christoffer säger att kroppskonsten faktiskt höjde honom som person, ”kolla, där är han med tatueringarna”, till slut blev han äntligen någon.

– Jo, så var det. Men det är ju inte den vägen det ska gå, egentligen, att man få självförtroende genom utseendet. Det ska så klart grundas inifrån.

För övrigt en viktig aspekt, inser han, när han sedan ett år under några timmar i veckan fungerar som fystränare för idrottsgymnasiet på Gotland.

I en tid då statusuppdateringar på sociala medier inte sällan skapar idealen, då ätstörningar och kroppshets, att inte våga äta, inte våga duscha, är realitet för många, då gäller det att inte elda på i det avseendet.

Christoffer är medveten om det där, säger han. Han ser som sin uppgift att få folk att röra på sig inom sina egna ramar, att hjälpa och pusha och se den enskilde personen, att hålla i minnet den person han en gång var. Den så osäkre lille grabben.

Även med den här typen av artiklar finns en inneboende problematik, är jag rent av nu del i att manifestera en idealbild svår för många att leva upp till? Den frågan är alltid värd att reflektera över.

Så vi återvänder dit, till den Christoffer som ibland stannade hemma från skolan för att undvika glåporden, att jagas genom korridorerna eller få snöbollar kastade efter sig.

Känslan sitter kvar, när han vill kan han ta på den. I backspegeln kan det som hände tyckas smått, mot bakgrund av att de som mobbas i dag aldrig får ro utan utsätts dygnet runt veckans alla dagar. Men när han var mitt i det var oron på riktigt.

– Jag var liten till växten, det räckte. Och pappa jobbade på Pripps vilket gjorde att jag ibland hade någon reklamtröja därifrån, vilket var helt ”fel”. Som sagt, smågrejer egentligen, men det satte sina spår.

Under skolåren och ända in i vuxen ålder hade han problem med magen, relaterat till den oro han kände i småskolan. Det är egentligen först nu, på senare år, som han hittat en plattform i sig själv där han mår ganska bra.

– Jag har lärt mig att prata när jag leder gruppträningar, har fått ett större självförtroende, till och med lastbilsjobbet, som jag har tre dagar i veckan, är riktigt roligt igen.

Är träning ett sätt att nå sin självkänsla?

– Jag tror det. Eller: Det är jag övertygad om. I början är träningen, vilken träning man än väljer, oftast jättejobbig. Med tiden växer självförtroendet, endorfinerna ökar, man blir starkare, tryggare.

Det händer alltså att folk tycker att Christoffer ser livsfarlig ut. ”När vi först träffades vågade jag inte ens prata med dig” finns de som sagt. Andra är övertygad om att han suttit inne.

Det har han inte.

– Jag har aldrig ens snott en lösgodisbit, säger han.

Nej, du verkar inte så farlig, nu när vi suttit här i en dryg timme och pratat om känslor, sådant som män inte kan prata om, sägs det.

– Ja, visst är det intressant, sådant här. Jag vet att jag döms på förhand ibland, jag är inte bättre själv. Men jag försöker vara öppen, man får se ut som man vill och på det sätt man mår bra av.