Tre månader som värnpliktig var i stort sett den enda erfarenhet som Thomas Petersson hade av Gotland när han blev en av kandidaterna i biskopsvalet i Visby stift.

Sommarmånaderna i lumpen utspelade sig under en strålande sol. I sin nya roll som biskop har Thomas Petersson fått lära känna ett annat Gotland.

Just i dag dansar isiga vindar genom innerstadens gränder och kullerstenarna på Biskopsgatan har en förrädisk beläggning av blankis.

Artikelbild

| För första gången på på mer än 30 år är det en familj med barn som bor i biskopsgården. Yngsta dottern går på gymnasiet.

När Thomas Petersson under hösten har gjort nedslag i församlingar och på företag i sitt stift har han mött ett samhälle där det kan blåsa snålt.

Han har sett ofrivillig ensamhet, psykisk ohälsa, fattigdom och utsatthet.

Är det värre på Gotland än på andra håll? Nej, det tycker inte Thomas Petersson, som har jobbat i många olika miljöer i Sverige och i utlandskyrkan i Berlin.

– Människor är sig lika överallt, konstaterar han.

Artikelbild

| Biskop med hela världen som arbetsfält.

Men det är de utsatta som står hans hjärta närmast. De har blivit drivkraften i hans arbete.

Thomas Petersson växte upp med en grundmurad barnatro.

Artikelbild

| Thomas Petersson tar hjälp av "På spåret" när han under våren ska ta ut en färdplan för stiftet med anställda och förtroendevalda.

Han har hört berättelser om hur han brukade klä sig till präst i sin mammas brokiga badrock och predika för taxen som var hans konfirmand.

Det var mötet med riktiga konfirmander och ungdomar som Thomas ville fokusera på när han hade utbildat sig till präst, men när han blev kyrkoherde i Linköpings Ryds församling väcktes hans intresse för kyrkans sociala arbete på allvar.

Artikelbild

– Ryd är ett område med mycket svåra sociala problem. På sätt och vis var det tacksamt, för där fanns problemen på ytan. I andra samhällen kan de döljas, säger Thomas Petersson och fortsätter:

– Det är lättare att på allvar möta människor som är utsatta. Där finns mer sprickor i fasaden.

Det uppriktiga mötet. Det goda samtalet. Det är ord som ständigt återkommer när Thomas Peterson talar om vad han vill med kyrkan på Gotland.

Inte ens i andliga sammanhang är det så givet att mötet blir äkta.

– De bästa samtalen sker oftast i samband med begravningar... och då är det lite sent, säger Thomas Peterson.

Han är full av idéer om hur möten och samtal ska kunna utvecklas. Kanske är det inte alltid kyrkorummet som är den bästa platsen för möten?

– Det andliga samtalet startar ofta i köket. Jag funderar på att skriva brev till församlingarna om vad man skulle kunna tala om över köksbord.

Thomas Peterson har kommit till ett stift med utmaningar. Andelen nyfödda barn som döps och andelen kyrkotillhöriga är fortfarande större än i riket – men utträdestakten är högre. Nästan två procent av medlemmarna gjorde ett aktivt utträde 2017.

Att stift och domkyrkoförsamling har dragits med konflikter spelar in i människors val.

– Människor väljer frivilligt att vara med i kyrkan så det är klart att konflikterna påverkar, säger Thomas Petersson.

Men han tycker att diskussionen om utträden har burit iväg för långt.

– Vi är enda kyrkan i världen som tror att 100 procents medlemstillhörighet är ett normaltillstånd. Så är det inte. Det är de som kommer som är de viktiga.

Men visst är nyrekryteringen till kyrkbänkarna lite skral?

– Ja. Nu måste vi nå en generation som byter kanal om tv-programmet inte passar. De går inte i kyrkan av plikt eller tradition.

I vår ska Thomas Petersson åka runt och träffa Svenska kyrkans alla medarbetare och förtroendevalda på Gotland. Med sig har han en fråga:

– Jag gillar "På spåret". Där gäller det att både se på miljön och lyssna till ledtrådarna. Lite så är det för oss också. Hur ser miljön ut omkring oss ut och hur kan vi höras i den världen? Därför kommer jag att lyfta frågan "Vart är vi på väg?".

Någon desperation känner han inte:

– Vi jobbar ju i branschen Evigheten så vi har egentligen inte så himla bråttom.

Det har gått många decennier sedan Thomas predikade för taxen. Den brokiga badrocken har bytts mot biskopens violetta skjorta och guldkors på magen. Nu företräder han både kyrkan på Gotland och utlandskyrkan.

Barnatron har mognat och bildats, men Thomas Petersson känner att den ändå finns kvar inom honom.

– När mina föräldrar gick bort var det väldigt skönt att ha den. Att veta att de finns i himlen, att det finns något som är starkare än döden. Den sortens tröst kan jag inte hämta från alla de poäng bibelvetenskap som jag har läst, säger Thomas Petersson.