LEDARE GOTLÄNNINGEN I min serie om saker vi redan vet men inte praktiserar har vi i dag kommit till vården och folkhälsan.

Alla vet att det förebyggande arbetet för att motverka sjukdom och ohälsa är väldigt mycket bättre än att vänta tills folk blir så sjuka att de behöver akut vård och hjälp. Det gäller både vår fysiska och psykiska hälsa.

Samtidigt är det omöjligt att komma fram för att få hjälp i förebyggande syfte. Är det inte helt och håller självklart att du behöver behandling eller vård hänvisas du till 1177 eller en vårdapp.

De senaste är utmärkta för de tillfällen du bara behöver rådgivning för hur eller om du ska gå vidare, eller om du behöver ett recept på ett läkemedel du återkommande använder.

Men den där mer oklara känslan du har av att ”något är fel” är det svårare att få tid för. Prioriteringarna i primärvården är självklart helt rimliga. De sjukaste ska få hjälp först. Belastningen på vårdcentralerna är tung, inte minst så här i influensatider.

Men det förebyggande hälsoarbetet kommer aldrig att bli prioriterat med dagens system. Resurserna måste alltid gå till dem som mest behöver dem.

När till slut känslan av att något är fel visar sig vara något du verkligen behöver vård för kan det ha gått så långt att mycket större insatser behöver göras än om ”felsökningen” kunde göras tidigare.

Tillgängligheten till primärvården på Gotland är omvittnat låg.

Samtidigt bygger vi ut akutmottagningen på Visby lasarett.

Missförstå mig rätt, akuten är i stort behov av uppdatering, både gällande utrymmet för alla som väntar och den brist på integritet som hittills råder.

Men prioriteringarna haltar likafullt.

Har du en misstänkt knöl eller dåliga värden får du trots allt hjälp ganska lätt. Svårare är det med psykisk ohälsa.

Var går gränsen mellan ”normala” känslor av nedstämdhet och ångest som behöver behandlas?

Otaliga är gångerna vi kunnat läsa om vänner och bekanta som aldrig i sitt liv kunde tänka sig att NN skulle begå självmord eller begå nån annan våldshandling när mörkret tagit över.

Är det man själv som är drabbad är depression och ångest inget som man bara vaknar upp med en morgon som när man får feber. Det smyger sig på och de mörka känslorna blir en normal del av ens vardag.

När man väl söker hjälp är det inte ovanligt att det gäller något annat, något fysiskt, som är mer ett symptom än orsak. Man har ont nånstans utan det finns någon medicinsk förklaring. Man är så trött att man inte klarar av att gå till jobbet.

Det behövs en helt ny nivå i vårdkedjan.

Många i beslutande ställning verkar vara livrädda för att människor i stora skaror ska ”söka vård i onödan”. Det är ett märkligt sätt att se på saken. Behöver man hjälp så behöver man hjälp. Inte minst handlar det mycket om livsstilsrelaterad ohälsa, övervikt och rökning.

Kanske är det inte sjukvård man behöver men en annan sorts hjälp som i slutänden avlastar den dyraste formen av vård som finns: akutsjukvården.

Vi vet att förebyggande hälso- och sjukvård är den bästa investeringen vi kan göra. Ändå hänvisar vi detta arbete till obskyra ”alternativa behandlingar”, svindyra piller med tveksamt resultat eller rena kvacksalveriet.

Nog är det konstigt?