Krönika Gotlands Folkblad Upplägget var enkelt. En rundtur i ett par, tre veckor till några ställen, intervjuer med personer i det ämne boken ska handla om. Det var Erik Hörstadius plan för Det nya landet - Sverige efter flyktingkrisen, Timbro förlag.

En roadtrip, står det. Hörstadius har gjort en reportageresa. Han vänder på stenar gällande aspekter på detta ämne.

Problem med invandring, flyktingmottagning och integration tas upp. Volymer. Begränsat med bostäder och jobb. Byråkrati. Påfrestningar på vård och skola. Kostnader. Bidrag. Beteende mot blåljuspersonal. Otacksamhet. Religiös extremism. Förtryck av kvinnor. Listan kan göras lång.

Han tar också upp fördelar och möjligheter. Humanitet. Ung arbetskraft. Motivation. Inspirerande kulturer. Möten. Stolthet. Fristadsgivande. Uppräkningen tenderar dock vara kortare här.

Kanske tycker Hörstadius att han rycker av plåster och lyfter på mattor under vilka damm sopats in.

Vid en första anblick verkar Hörstadius genomgång vara ytlig, nästan slapp. Med dålig planering och genomförande.

Vid genombläddring igen finner jag att Hörstadius får med det mesta av det som varit i den känsliga, infekterade debatten om migrationspolitiken.

Jag var på väg att tycka att Hörstadius slår in öppna dörrar. Migrationsfrågan har ju debatterats utförligt de senaste tre åren. Mycket har hänt på området sedan flyktingkrisens höst 2015.

I valdebatten var migrationspolitiken och integration av invandrare en av de främsta frågorna. I våras var den aktuell apropå gymnasieamnestin.

Hörstadius tar upp sin relation till alkohol. Det är vinboxar som köps på ”bolaget” och öl på pubar. Det ger en vardaglighet. Ihop med sådant som ätande av kall ärtsoppa från plastförpackning förstärks alldagligheten.

Det är möjligt att berättelsen klarat sig utan de partierna. Men de ger viktiga tillägg för att det ska kallas en roadtrip, där såväl Skåne i söder som Kiruna i norr besöks.

Boken hamnar inte nödvändigtvis i slutsatsen att en restriktiv migrationspolitik förespråkas. Men en hel del i den lutar åt det hållet.

Med snabbare inlärning av språket, erhållande av jobb och bostad. Samt bra skola och utbildning och mer krav som vetter åt assimilation snarare än mångkultur. Och förpassande av religionen till privatlivet. Då skulle integrationen av invandrare gå bättre än nu, väses det i boken.

Hörstadius får plus för att tagit sig an ämnet, på ett säreget sätt. Han får minus för att framställningen är lite grann tunn och slarvig.

Men det kan förlåtas. En lättläst roadtrip kan inte vara av samma slag som statens offentliga utredningar.