Gotlands Allehanda När representanter för världens länder mellan 2 och 24 december samlas i polska Katowice är det för att diskutera konkreta åtgärder för hur de gemensamma klimatmålen ska nås. Klimatmötet COP24 är i FN:s regi och målen kommer från Parisavtalet, i vilket länderna uttalat att den globala temperaturökningen ska hållas under 2,0 grader jämfört med förindustriell nivå. Men som så ofta när det kommer till globala klimatavtal råder olika bud om vilka som ska ta ansvar för att minska utsläppen.

Att alla länder vill bevara vår gemensamma planet i någorlunda skick är tydligt. Samtidigt kan vi konstatera att klimatförändringar till följd av global uppvärmning, såsom stigande havsnivåer och torka, kommer att drabba många fattiga länder. Av den anledningen kräver nu ledare från bland annat Nepal, Fiji och Nigeria att rikare länder ska betala betydligt mer för att minska utsläppen.

I Sverige tycks buden i ansvarsfrågan stå mellan extremerna att vi ska vara ett föregångsland eller att vi redan gör tillräckligt och bör fokusera på att få andra länder att komma ikapp. Det finns inget självklart svar på hur fördelningen bör se ut, men nog är det en rimlig utgångspunkt att alla länder bidrar i proportion till deras resurser. Ansvaret bör dock vara lika stort för alla.

Vad gäller de fattigare länderna står vi fortsatt inför ett vägskäl – hur stort ansvar kan vi kräva av dem, och vad innebär det för ländernas pågående utveckling mot ökat välstånd? En tydlig åsiktstendens i den svenska miljörörelsen är att vi ska avstå från sådant som många människor är beroende av i vardagen, till exempel bilen. Om det receptet mot miljöförstöring även får fäste globalt blir de fattiga ländernas ökade välstånd ett direkt hot, trots att det innebär att många miljoner människor får ett bättre liv.

Länder som hålls kvar i fattigdom kan dock inte ta det fulla ansvar för klimatet som hade varit önskvärt. Konsekvensen blir att rika människor i fattiga länder inte begränsas av några nationella förbud eller skatter, samtidigt som fattiga människor i rika länder tvingas låta bilen stå för att bränslet beskattas överdrivet högt.

Uppdelningen mellan rika och fattiga länder är således inte så svartvit som många ger sken av. Här har inte minst FN ett särskilt ansvar att faktiskt ta bort ett lands fattigdomsstämpel när den inte längre stämmer. Konsekvensen av att låta bli är att till exempel post från det allt rikare Kina subventioneras. Samtidigt demonstrerar de så kallade Gula västarna i Frankrike mot höga dieselskatter som de inte längre har råd att betala.

Den globala ståndpunkten att utveckling inte får frysas för klimatets skull måste etableras. Att fler människor i fattiga länder har råd att köpa en bil innebär till en början ökad belastning på miljön, men samtidigt kan till exempel landets sophantering bli mer miljövänlig och fler har råd att konsumera hållbart. På längre sikt kommer också teknisk utveckling och ökat välstånd, tillsammans med en global vilja, att begränsa klimatförändringarna.