Debatt Gotlands Folkblad Det här är del två i Hans Söderbergs trilogi "En ny socialdemokrati". Del 1 publicerades 14/3 och del 3 kommer att publiceras den 28/3.

Majoriteten har inte alltid rätt, har vi fått lära oss förstå, men i demokratins namn kan majoriteten ändå alltid ta sig rätten. Och så måste det kanske vara. Minoriteten kan aldrig tillåtas ta makten på majoritetens bekostnad. Eller kan den det? Alliansens krav på att få styra i minoritet, som också den gamla regeringen gjorde, ställer frågan på sin spets.

Tänk om det är så att majoriteten består av en ”manipulerad okunnig massa”, som Henrik Ibsen redan för mer än 100 år hävdade i sitt drama "En folkefiende", vad gör vi då? Tänk om det är så, att den på kunskap grundade hållningen inte är avgörande, utan istället det illa underbyggda egenintresset och att fördomar mycket väl kan vara majoritetens hållning? Då krävs också något annat och mer än bara rätten att rösta i val. Det demokratiska systemet kräver någonting mer, det handlar om ett sätt att leva som jämlikar i alla avseenden?

Och vad innebär det då att ta sitt ansvar som medborgare? Att acceptera, att det finns en lång rad frågor som innehåller ett kategoriskt imperativ (ett givet förbud) för hur vi inte kan styra landet och världen. Ett tag ansågs det vara nödvändigt för en politiker att vara feminist, i dag måste (borde) varje politiker vara en glödande miljöaktivist. Och borde inte alla ha mänskliga rättigheter inskrivet högst upp på sin agenda, liksom egentligen kravet om att i rättvisans namn omfördela via skatter.

Det är uppenbart att vi ofta tvingas leva med demokratiska problem. Och vi sitter inte så sällan ganska så olyckliga med frågan om hur demokratin kan ha utvecklats till ett sådant orättfärdigt roffarsystem, där ekonomisk makt blivit det allt överordnade, trots att vi vet att demokratins viktigaste uppgift är att genom staten tygla marknadens förlöpningar. Är det verkligen flertalets vilja som kommer till uttryck i ett val, det har man rätt att fråga sig?

Är det omöjligt att tänka sig ett parti som ställer upp ett antal ultimativa krav till folkflertalets bästa utifrån vad vetenskap, logik och sunt förnuft kräver av långsiktighet och hållbarhet? Skulle i så fall det partiet inte helt enkelt komma att kräva ”social” ”demokrati”, med socialt och ekonomiskt ansvar för hela landet och den enskilda människan? Det var det som Håkan Juholt tog upp i sitt linjetal efter det att han valts till partiordförande. Entusiasmen då var stor. Kanske är det nu dags att ta honom på orden om den sociala demokratin? För socialdemokratin handlar det om att finna den mänskliga vägen tillbaka som leder till framtiden. (Mer om det i nästa artikel)