Gotlands Allehanda Problemen hopar sig för den ansatta förbundskanslern Angela Merkel. Och nu är det inte bara den europeiska unionens sammanhållning som hon måste värna; hon måste också hindra den tyska partiunion som hon leder, med de båda kristdemokratiska partierna CDU och CSU, från att splittras.

Motsättningar mellan dessa har alltid funnits, men nu har de skärpts till öppen konflikt. Orsaken är flyktingfrågan, där CSU under ledning av Horst Seehofer har varit synnerligen kritisk till Merkels ”välkomnandekultur” och förment öppna gränser. Omvänt kallas Seehofer bland förbundskanslerns medarbetare för ”vår Erdogan”. ”Fiendskapen mellan dem båda hotar att störta hela unionen i avgrunden”, skriver Der Spiegel.

Motsättningarna har hittills kommit till uttryck i retoriska markeringar, medievänliga uttalanden och offentligt framförda krav. Men det finns ytterligare grader av eskalation kvar. CSU-ledaren Seehofer hotar med att inte komma till systerpartiet CDU:s kongress i december, vilket vore ett brott mot en mer än 60-årig tradition enligt vilken CSU:s ordförande håller välkomstanförandet. CSU skulle också kunna hoppa av förbundsregeringen när nästa val närmar sig, för att inte drabbas av den nedåtgående trend som CDU för närvarande upplever i opinionsmätningar och delstatsval. I ett sista skede skulle CSU kunna lansera Seehofer som kansler-kandidat istället för Merkel och gå till val med ett eget manifest.

Det skulle vara slutet på en lång och framgångsrik historia. När CSU och CDU grundades efter andra världskriget var deras mål att samla alla kristet orienterade människor i en union. Genom att vara två systerpartier kunde de under Västtysklands första årtionden nå fler väljare än socialdemokraterna. CSU hade en naturlig men begränsad målgrupp bland konservativa katoliker i Bayern. CDU hade en mer allmänt kristdemokratisk framtoning. På ett CSU-plakat från valet 1949 står det: ”Vårt elände har sin grund i vår splittring. Håll ihop i nöden!”

Svårigheterna att hålla ihop ett ”folkparti i mitten” som CDU och ett uttalat regionalt parti som CSU, som driver ”politik från Bayern och för Bayern” tycks dock ha blivit övermäktiga. En signal som på det nationella planet skulle signalera optimism och dådkraft – ”Wir schaffen das!”, ”Detta klarar vi!” – kom i Bayern, och förvisso inte bara där, att uppfattas som farlig naivitet.

Fast just på den punkten skulle CSU kunna blicka tillbaka på sin egen historia. På 1950-talet bestod Bayerns befolkning till 25 procent av tyska flyktingar från de områden som hade gått förlorade. Var skulle de bo, hur skulle de leva? CSU engagerade sig starkt för de fördrivna och tog fram en affisch med texten: ”Er nöd är vårt bekymmer. Tillsammans klarar vi detta!” (Gemeinsam schaffen wir’s!)

Liksom framgångarna ihop med systerpartiet CDU, under Angela Merkels ledning, tycks dock även denna historia vara bortglömd.