Gotlands Allehanda Det är inte undra på att stödet för Nato ökar. Den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa tillsammans med en ökad insikt i breda folklager om att Sverige endast kan försvaras i samarbete med andra länder har betytt mycket. Även argumenten har utvecklats, men främst på just ja-sidan.

Det senaste tillskottet är Sten Tolgfors, moderat försvarsminister 2007-2012, nya bok Sverige i Nato (Timbro förlag). Boken skildrar inte bara varför Sveriges säkerhet skulle öka i och med ett medlemskap, utan tecknar även ett porträtt av den svenska Natodebatten och hur den har utvecklats de senaste decennierna. Tolgfors går även metodiskt och sakligt igenom argumenten både för och mot ett svenskt Natomedlemskap. Boken lär välkomnas av alla som är seriöst intresserade av frågan.

Det kan anföras att Tolgfors borde ha fört fram sina åsikter under tiden som försvarsminister. Det gjorde han också vid flera tillfällen. Men två av fyra regeringspartier var emot medlemskap och det blev inte regeringens politik. Numera har dock även KD och C övertygats om att Nato behövs för att trygga svenskt territorium och öka säkerheten i vårt närområde.

Regeringen fortsätter däremot sitt strutsmässiga motstånd, som till största del verkar vara baserat i en önskan att hålla ihop partiet genom att använda nostalgiska känsloargument. Ministrar tillåts i princip inte diskutera Nato i sak. Det bedöms förmodligen bara föra opinionen i fel riktning, vilket är fullt tänkbart.

Nej-sidans argument är ofta väldigt tunna i sak. Ett exempel på detta är den så kallade Hirdmanparadoxen, uppkallad efter Sven Hirdman tidigare Moskvaambassadör. Argumentet går ut på att de baltiska staterna inte riskerar att angripas av Ryssland eftersom de är medlemmar i Nato, samtidigt bör Sverige inte gå med i Nato eftersom det skulle kunna provocera fram en väpnad respons från rysk sida.

Den egentliga stötestenen är dock inte samarbete. Men de som förespråkar att Sverige inte ska gå med i Nato gör normalt detta under förståelsen att Sverige ändå får hjälp om det skulle behövas. Tolgfors skriver att han själv tror att det finns goda utsikter för detta, Sverige är inte oviktigt för USA, men så länge vi inte är medlemmar i Nato omfattas vi inte av försvarsgarantin i Atlantfördragets artikel 5 och kan inte utgå från att vi får hjälp.

Tolgfors för fram att säkerheten i Östersjöregionen skulle öka avsevärt om Sverige och Finland gick med i Nato. I och med att vi står utanför är det i dagsläget blott en mindre del av Östersjöns kustområden som tillhör Natoländer. Ryssland är dessutom välrepresenterade befolkningsmässigt om än inte geografiskt. Det bor fler ryssar än finnar längs Östersjöns stränder.

Även om Tolgfors bok är ett välkommet och bildande bidrag till debatten behöver Natomedlemskapets för- och nackdelar utredas ordentligt. Regeringen bör klara av att försvara sitt ställningstagande även om fakta läggs på bordet.