Krönika Gotlands Folkblad Så ofta påminns jag om vikten av att fortsätta ta strid för ett jämställt samhälle. Mycket har åstadkommits av generationer före oss, men en hel del återstår. Lång och kantad av hinder var vägen mot en svensk samtyckeslagstiftning och även om den inte på långa vägar löser allt, är den en viktig markering om allas rätt till sin egen kropp. Att rättstillämpningen nu följs upp för att täta eventuella brister är för övrigt alldeles utmärkt för att säkra att lagstiftningen uppnår sitt syfte.

Principen om allas rätt till sin egen kropp är allt annat än självklar; i förra veckan lät en irländsk domstol en våldtäktsanklagad gå fri. Inte för att oskulden är oomtvistlig, utan för att anmälaren bar stringtrosor då våldtäkten ska ha ägt rum.

Än en gång har således rättsväsendet i en europeisk rättsstat, avgjort ett rättsfall till gärningspersonens fördel, på basen av vad anmälaren hade på sig. Det är häpnadsväckande, och fullkomligt vidrigt. Vilket annat våldsbrott baserar eventuell påföljd på vad offret hade på sig? Hur kan det vara relevant? Hur kan ett klädesplagg tas till intäkt för att en kvinna vill ha sexuellt umgänge, med vem som helst, när som helst, oavsett omständigheter? Varför är kvinnans rätt till sin egen kropp så svår att värna?

Kritiken har varit massiv och protester har ägt rum, bland annat under devisen #thisisnotconsent, ungefärlig svensk översättning: det här är inte samtycke. Och nej, att tolka ett par stringtrosor som ett samtycke i största allmänhet är minst sagt rättsosäkert, och signalerar tydligt det finns all anledning för kvinnor och män världen över att fortsätta kämpa för samtyckeslagstiftning. Uppenbarligen behövs det lagrum som tydligt stipulerar att var och en är lika inför lagen, också ifråga om den egna kroppen. Och nej, samtyckeslagstiftning betyder inte att det är ”slut på flirtandet”. Det handlar om att i sexuellt umgänge försäkra sig om att alla inblandade är med på noterna. Som Brottsoffermyndigheten uttrycker det: ”Sex är alltid frivilligt. Annars är det ett brott”. Den friande domen i Irland visar att måttstocken är olika för kvinnor och män, och att det finns all anledning att fortsätta driva feministiska frågor.

För egen del har jag på sistone reflekterat över mitt jämställdhetspolitiska engagemang. Stor ”skuld” i att mina feministiska glasögon sitter där de ska, bär fyra gotländska förebilder: Ulla Pettersson, Lilian Virgin, Sonia Landin och Margaretha Carlström-Nilsson. Tack för allt ni gjort, och ännu gör!