GOTLÄNNINGEN LIBERAL KOMMENTAR För varje år som går tycks offentlig sektor bli allt mer desperat i sin jakt på personal. Framför allt är det lärare och sjuksköterskor som efterfrågas. Rekryteringsmetoderna når ständigt nya kreativa höjdpunkter, eller lågvattenmärken som man också skulle kunna kalla dem.

Efter att Sveriges Kommuner och Landsting i en rapport slagit fast att den nuvarande lärarbristen inte kommer att lösas med hjälp av fler utbildningsplatser har bland annat Skellefteå kommun börjat ägna sig åt rekryteringsresor utomlands.

I Sveriges Radio (4/1) berättar den ansvarige tjänstemannen nöjt att pedagoger från bland annat England, Sydkorea, Grekland och USA kommer att finnas på plats när vårterminen drar igång.

På andra håll i landet har man valt andra vägar. I Dalarna får personer som läser till lärare arbeta samtidigt och i Skövde har man anställt nyanlända lärare.

Hur dessa metoder går ihop med kraven på lärarlegitimation och hög kvalitet är mycket svårt att förstå. Rimligtvis har den som inte genomgått svensk lärarutbildning och inte kan språket varken ordentlig koll på skollagen eller en grundläggande förståelse för läroplanerna och deras innehåll.

Grunden i all kunskapsförmedling är dessutom kommunikation och för många elever som sätts i klassrum med lärare utan adekvata svenskkunskaper blir situationen i det närmaste omöjlig.

Särskilt tufft blir det för de barn som redan från början har inlärningssvårigheter. En lärare från ett annat land kan vara hur bra på matematik som helst, men kan han eller hon inte på ett enkelt och pedagogiskt sätt förklara för barnen hur de ska göra spelar det ingen roll.

Den absolut allvarligaste aspekten när det kommer till offentlig sektors (på flera sätt) kostsamma rekryteringsbonanza är dock en annan. För samtidigt som det läggs enormt mycket tid, resurser och kreativitet på att få tag i nya medarbetare, misslyckas man gång på gång med att behålla de lojala, erfarna, kompetenta anställda man har.

Tankesmedjan Balans, som bland annat arbetar med att lyfta fram hur den illa skötta styrningen av välfärden skapar arbetsrelaterad psykisk ohälsa, har gång på gång kunnat visa hur kommuner och landsting lägger sparbeting och kortsiktiga budgetar som får människor att gå in i väggen eller säga upp sig.

Det är snarare regel än undantag att offentlig sektor inte har råd med en rimlig arbetssituation. Däremot finns det alltså pengar till att resa världen runt och ragga lärare och vårdpersonal.

Oerhört märkligt kan man tycka.

I de flesta branscher finns det en grundläggande sanning som ingen kan (eller i alla fall bör) blunda för.

Det är alltid både dyrare och svårare att bygga upp nya kundrelationer, än att värna dem man redan har. Den dag man vänder ryggen mot de som är lojala är man förlorad.

Det är något även offentlig sektor borde lära sig. Sluta spana ut över världshaven efter lärare och börja lyssna på dem som sedan länge finns i landets klassrum.

Få dem att vilja och orka stanna kvar. Det är enda sättet att på allvar stoppa lärarkrisen.