Ledare ”Så här kan det gå till på jobbet i vårt land. Otrygga anställningar pressar tillbaka folks rättigheter. Oseriösa arbetsgivare utnyttjar det. Att slå sönder LAS, lagen om anställningsskydd, som januarigänget vill, kommer att göra det värre. Vi kan stoppa det tillsammans”.

Inlägget är Jonas Sjöstedts och lades in på hans Facebook-sida med anledning av Aftonbladets granskning av förhållanden på en kafékedja där en chef dragit av lön för anställda för att personalkostnaderna ”var för höga”.

Oseriöst är ett ord att beskriva chefens agerande med, olagligt och horribelt, är andra. 

Det jag inte för mitt liv kan förstå är Jonas Sjöstedts, och många andra rödgröna politiker, påstående att anställdas rättigheter är utlämnade till chefens goda vilja. 

Det är att göra de anställda maktlösa och avfärda alla de lagar och regler som finns för att reglera arbetsmarknaden.

Varför inte istället markera vikten av fackligt engagemang på arbetsplatsen? Man behöver inte ens bilda en fackklubb om man inte vill det, lagar gäller ändå och går man samman och markerar att man inte ställer upp på chefens egna spelregler blir det svårt. Man kan inte gärna sparka alla.

 

Den här okunniga retoriken om arbetsrätten kommer från båda håll i det politiska spelet. Svenskt Näringsliv och Centerpartiet är två aktörer som i sin argumentation visar att de inte förstår hur turordningsreglerna fungerar.

Öppnare med syftet att ändra i lagen om anställningsskydd, LAS, var Företagarna som i en rapport nyligen förklarade att det handlar om att arbetsgivare inte vill behöva motivera uppsägningar av personliga skäl. Man vill kunna säga upp anställda lättare utan jobbiga förhandlingar med facket.

Det är en åsikt man får ha men då är det bra om man är tydlig med att det är det man vill. 

Att arbetsgivarsidan vill pressa tillbaka något av allt det som de anställda jobbat till sig i form av fördelar och trygghet är förståeligt.

Men varför vill politiker som värnar det fackliga arbetet måla ut detsamma som en papperstiger helt utan kraft? Vi såg samma retorik om arbetsmiljön, när Arbetslivsinstitutet lades ner verkade det som att Arbetsmiljölagen upphört att gälla i rödgrön retorik.

Det är mycket kunskap och tradition som suddas ut av tidens tand då tiderna förändras. 

Det fackliga engagemanget är en sån sak. Det är inte längre självklart att vara med i facket. Många jobbar hårt för att beskriva facket i ordalag som gör det ganska oattraktivt att vara med. Att facket bara säger nej, man ska bara ha men aldrig ställa upp, man är i symbios med Socialdemokraterna, ett parti som en stor majoritet av landets alla anställda inte sympatiserar med.

Det sistnämnda är till skillnad mot det andra sant och fackets allra största svaghet. Så länge man fortsätter att sätta partipolitiken först kommer den vikande trenden att fortsätta.