Ledare Gotlands Allehanda När ett brottsoffer ska få skadestånd utbetalat av förövaren är det långt ifrån alltid så enkelt att den dömde betalar självmant. Inte heller när brottsoffret lämnar över indrivningen till Kronofogden är det säkert att förövaren har några tillgångar att betala med. Enligt siffror för 2018 som SVT Nyheter (17/3) tagit del av fick knappt 30 procent av brottsoffren som tagit ärendet till Kronofogden sitt skadestånd utbetalat av förövaren. Det må vara tråkigt för brottsoffret, men det går knappast att göra något åt att vissa förövare saknar tillgångar.

Det finns dock andra möjligheter för brottsoffret att få skadeståndssumman som kompensation för den skada förövaren orsakat. Detta sker i första hand genom personens försäkring, om denne har någon sådan, och i andra hand genom en ansökan om så kallad brottsskadeersättning från Brottsoffermyndigheten.

För den som utsatts för brott kan det vara jobbigt att själva behöva driva processen för att få skadeståndssumman, även om det finns hjälp att få på vägen från myndigheter och ideella organisationer. Det skulle vara möjligt för staten att ta över det ansvaret helt, vilket skulle underlätta för den drabbade, men här behöver staten också överväga var dess resurser ska koncentreras. Målet måste vara att kunna finnas där för så många som möjligt, och då kan extra insatser för vissa brottsdrabbade behöva begränsas.

Det finns nämligen brottsoffer som aldrig får rätten på sin sida. Personer vars utredningar läggs ned, exempelvis för att åklagaren väljer att inte åtala för alla brott en person misstänks för. Detta sker i praktiken ofta för att det inte gör någon skillnad för straffet men förenklar processen, särskilt vid mängdbrott där till exempel en ytterligare stöld varken gör till eller från straffmässigt. Här är det betydligt mer angeläget med statliga insatser, där det fortfarande skulle vara möjligt att väcka skadeståndstalan mot förövaren, men för den enskilde kan det i praktiken vara omöjligt. Här skulle staten kunna hjälpa enskilda, alternativt sluta lägga ned åtalen för brott som går att väcka åtal för.

Liknande orimliga behandling gäller den man vars dotter dödats av en 14-årig flicka, men eftersom förövaren inte är straffmyndig får pappan inte rätt till målsägandebiträde (SVT 18/3). Hans utsikter att tilldömas skadestånd eller få annat stöd från samhället blir därmed små, enbart på grund av förövarens ålder.

Diskussionen om skadestånd bör ses i det större perspektivet för hur rättsväsendet hanterar olika fall. Den målsägande som väntar på skadestånd har fått sitt ärende utrett, prövat och har i slutändan rätten på sin sida – även om pengarna aldrig betalas. Att staten ska ta ännu större ansvar för brottsoffrens räkning samtidigt som Polisen inte har resurser att utreda alla anmälningar ordentligt visar på en oroväckande skevhet.