Ledare Gotlands Folkblad I USA tar valrörelsen aldrig slut. Det har dels att göra med valsystemet, med presidentval vart fjärde år och mellanårsval däremellan, men det har också mycket att göra med medielandskapet. Kabelkanalerna håller igång sina nyhetssändningar dygnet runt, ständigt omättliga nyhetsmaskiner som tuggar dåtid, nutid och framtid för amerikansk politik. Turligt nog är vi långt från den situationen i Sverige.

Nu, med drygt två år kvar till en ny president ska installeras i USA, har de första hoppfulla börjat tillkännage sina kandidaturer. Julian Castro, demokrat och tidigare minister med ansvar för bostäder och stadsutveckling under Obama, berättade innan jul att han avser ställa upp. Elizabeth Warren, en hjälte i den progressiva rörelsen, deklarerade på nyårsafton att hon börjat sondera terrängen för en framtida kandidatur.

De må vara först, men de är knappast sist. En strid ström av demokrater kommer att offentliggöra sina kandidaturer, alla ivriga att vara den kandidat som stoppar president Trump från att vinna omval. Ett av de stora frågetecknen är huruvida Joe Biden, tidigare senator och vicepresident, kommer att ställa upp. Han har gjort flera framträdanden under senhösten och vintern som antyder att en kandidatur inte är utesluten – samtidigt som det finns flera hinder som måste undanröjas för att en presidentkampanj ska bli aktuell. Biden skulle vara 77 vid installationen, och är starkt förknippad med det politiska etablissemanget, men han åtnjuter högt förtroende bland de amerikanska medborgarna, framförallt i de väljargrupper som Demokraterna misslyckades med att mobilisera 2016.

Samtidigt framstår en stark demokratisk presidentkandidat, och en stark demokratisk folkrörelse, som räddningen för det politiska systemet i USA. Trump och hans allierades härjningar i statsapparaten har rivit ner politiska normer och gjort den amerikanska staten mer ineffektiv och osäker. Samtidigt har man drivit igenom en starkt inhuman politik som slagit hårt mot migranter, HBTQ-personer och klimatarbetet. Det har direkta, mänskliga konsekvenser och måste omedelbart upphöra. Det demokratiska partiet och alla anständiga republikaner måste göra gemensam sak i att skydda värnlösa grupper och försvara de rättigheter som HBTQ-rörelsen, kvinnorörelsen och den antirasistiska rörelsen kämpat för.

Det finns inget enkelt svar på hur Demokraterna ska kunna samla sig för att mota Trump i grind 2020. Partiet har en växande falang av yngre, mer radikala partiaktiva som vill se starkare omfördelningspolitik och ett mer konfrontatoriskt parti. Samtidigt finns en potential för partiet att kunna växa mot mitten och fånga in de väljare som inte nödvändigtvis är demokrater men som tycker mycket illa om Trump och den riktning det republikanska partiet har tagit. Ingen enkel balansgång. Demokraterna måste bygga en allians med den folkrörelse som organiserat sig mot Trump. Så växer en politisk rörelse: från gräsrotsnivå, med krav på reell förändring i människors vardag, som de etablerade partierna förmår att kanalisera.