Ledare Gotlands Folkblad Varje vecka har jag hoppats att jag ska kunna skriva min måndagsledare och resonera kring den nya regering som tillträtt – men de politiska partierna har något annat i tankarna. Ännu en vecka av låsningar ligger bakom oss, och talmannen har nu tagit fram det absolut tyngsta artilleriet i den svenska konsensuskulturen: grupparbeten.

Så i väntan på en ny regering får vi väl diskutera det politiska innehållet istället. Jag rensade ur en gammal byrålåda häromdagen och hittade gamla knappar från en SSU-kampanj 2009. Den handlade om ungdomsarbetslösheten och tryckt på knappen stod ”En av fyra unga saknar jobb – det måste inte vara så!”. Nej, det måste inte vara så och lyckligtvis är det inte så. Längre. Men söker vi bevis på politikens kraft när den verkligen är verkningsfull är exemplet med ungdomsarbetslösheten intressant att titta på. Sverige hade innan finanskrisen 2008-2009 en förhållandevis hög ungdomsarbetslöshet. Under och efter finanskrisen blev den värre. Precis som SSU-kampanjen skanderade stod ungefär var fjärde ung utan arbete eller studier. Sverige fick krisstöd av EU för att mota ner långtidsarbetslösheten bland unga – och detta bara för ett halvt decennium sedan.

Är ungdomsarbetslöshet värre än annan arbetslöshet? Både ja och nej. Varje människa som går utan arbete i onödan, som skulle kunna bidra och få en försörjning, är en tragedi. Både för samhället och för den enskilde. Men ungdomsarbetslösheten för med sig något alldeles särskilt giftigt: hopplöshet och misstro hos unga. Den är svår att bryta när den väl har slagit rot. Unga som lämnar gymnasiet eller högskolan och saknar möjligheter till försörjning riskerar att hamna utanför samhället på flera olika nivåer. Ekonomiskt, politiskt och socialt. Själva kittet i förtroendet mellan samhället och den unga förtvinar. Det tar tid att reparera.

Genom att den S-ledda regeringen har prioriterat kampen mot ungdomsarbetslösheten, byggt ut utbildningssystemen, och infört en 90-dagarsgaranti har ungdomsarbetslösheten kunnat motas ner. Nu är den lägre än vad den varit på 16 år. Men det har kostat, både i resurser och i politiskt kapital. I min mening har det varit värt varenda krona. Att unga, kompetenta personer står utanför arbetsmarknaden när det finns drygt 100 000 lediga jobb på svensk arbetsmarknad är inte försvarbart. Då måste det offentliga bygga robusta, moderna och flexibla utbildningssystem som kan ge unga de färdigheter som krävs för att ta anställning i de bristyrken som finns.

Vad är lärdomen i detta fall? Jo – att den politiska inriktningen gör skillnad. Det spelar roll vilken regering som sitter vid makten och vilken agenda den har gått val på. Naturligtvis har konjunkturen bidragit till att ungdomsarbetslösheten pressats ner, men vi ska inte förringa att det offentliga ställt om sina system. Kanske får partiledarna tid över att prata om någon av de politiskt heta potatisar som vi sitter med nu? Som integrationen eller den utmanande situationen i vården? Mellan kafferundorna hos talmannen kan ju detta vara föremål för förhandling.