Ledare Gotlands Folkblad

Sent på eftermiddagen fredagen den 16 november dök det upp ett officiellt mail i min inkorg. Mailet från Region Gotland innehöll beskedet att hälso- och sjukvårdsdirektör Maria Dalemar lämnar sitt uppdrag vid årsskiftet. Mailet var mycket allmänt hållet med sedvanliga skrivningar om vilket bra jobb som gjorts och att man, trotts det, gemensamt landat i beslutet.

Just den allmänna hållningen fick mina varningsklockor att ringa. Senare visar det sig att varningsklockorna var befogade och att avsättningen av Dalemar var ett politiskt beslut av den nya alliansminoriteten.

I en intervju i Gotlands Allehanda uttalar Maria Dalemar sin förvåning: ”Jag vet inte vad som ligger bakom det här.”

”Vi anser att processen borde kunna skötts på ett annat sätt med ett tydligt men också stödjande ledarskap byggt på dialog”. Så lät det 2014 när den dåvarande regiondirektören Jan Björinge blev av med jobbet och det var dåvarande regionrådet i opposition, Eva Nypelius (C), som sa det till Helagotland.se 26 november. I samma intervju ger den numera avhoppade moderata gruppledaren Simon Härenstam uttryck för faran med att sparka chefer utan klokt underlag. ”Signalerna man skickar går ut till hela Sverige och det kommer att bli svårt att rekrytera höga chefer till Gotland”.

Nu låter det helt annorlunda. Nu kör man inte med något "tydligt men också stödjande ledarskap byggt på dialog". Nu är det inte så viktigt med "vilka signaler man skickar ut".

Mats-Ola Rödén (L), som föreslås bli ny ordförande för hälso- och sjukvårdsnämnden, säger följande till GA: ”Hälso- och sjukvården måste klara både ekonomin och verksamheten och den balansen har det inte gått så bra.” Regionstyrelsens nyvalda ordförande Eva Nypelius (C) kommenterar avsättandet i samma artikel: ”Det är ett tufft läge och regionstyrelsen behöver komma in i de här frågeställningarna på ett annat sätt än tidigare.”

De kontakter jag har med rödgröna politiker i hälso- och sjukvårdsnämnden ger en bild av en mycket kompetent och omtyckt chef. En chef som nationellt sett har fantastiska resultat. En chef vars förordnande troligtvis hade blivit förlängt om de rödgröna fått sitta kvar i ledningen. Under förra veckan gick även enhetschefer på Lasarettet ut och gav sitt stöd till Maria Dalemar och hennes ledarskap.

Alliansminoritetens tuffa ledarstil där nämnder som går minus ska hängas ut och riskera att inte få ansvarsfrihet och där höga chefer sparkas, trots uppvisande av bra resultat nationellt sett, börjar nästan likna ”management by fear” eller skräckvälde som jag ser som en bra översättning. Vem står på tur? Socialdirektören? Förvaltningschefen på Teknikförvaltningen? Regiondirektören som har det övergripande ansvaret?

Hur kommer regionens politiska ledning handskas med de nämndordförandena som inte lyckas hålla budget framöver? I opposition uttryckte den nuvarande alliansminoriteten en vilja att avsätta hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Stefaan De Macker (MP) på grund av underskotten. Ser Mats-Ola Rödén (L) egentligen vilket kamikaze uppdrag han ser ut att få? Om alliansminoriteten fortsätter på den väg de stakat ut i opposition är nog Rödéns dagar redan räknade, trots att han inte ens blivit vald. Men att lyckas hålla ekonomin i en verksamhet som är underfinansierad med 200-300 miljoner kronor kräver mer än hårda tag. Det kräver ett under.