Ledare Gotlands Allehanda År 1997 beslutade riksdagen om en nollvision för dödsolyckor i trafiken. Då inleddes ett systematiskt arbete som har givit lyckat resultat. Antalet dödsolyckor har minskat från runt 500 till att på senare år pendla mellan 260 till 270. Sverige ligger vid en internationell jämförelse mycket långt framme i det olycksförebyggande arbetet i trafiken.

Det kanske inte är lika väl känt att den lagstiftande församlingen elva år senare, år 2008, antog en nollvision för självmord. Lotta Ekdahl och Alfred Skogberg från organisationen Suicide Zero konstaterar på DN-debatt (7/8) att till skillnad från trafikvisionen så åtföljdes inte nollvisionen för självmord av anslagna medel och en nationell samordnare.

Det går inte att komma ifrån att det fortfarande vilar ett tabu kring själens sjukdomar och särskilt dess yttersta konsekvens, självmordet. Antalet självmord fortsätter knappt tio år efter riksdagsbeslutet att ligga på runt 1500 per år. För tjugo år sedan var självmord tre gånger vanligare än dödsolyckor i trafiken. Nu är de sex gånger vanligare.

Det behöver inte vara så. Inom suicidforskningen menar man att det handlar om psykologiska olycksfall som går att förebygga. Siffran noll lär vara lika svår att uppnå som inom trafiken, men det kostar att rädda människoliv. I Sverige satsas varje år 100-150 miljoner kronor på trafiksäkerhetsforskning, men endast 3 miljoner kronor på suicidpreventionsforskning.

Inom psykiatrin menar man att de flesta självmord är en stundens ingivelse. Finns det ett fysiskt hinder i vägen räcker ofta det för att hindra någon från att göra sig själv illa både just då och senare. Inom den spårbundna trafiken går det att göra mer för att sätta upp hinder.

De stora bristerna finns dock hos kommunerna och landstingen. Vi ser fortfarande sviterna av den nedrustning av psykiatriska vårdplatser som inleddes på 1980-talet. På många håll finns det knappt resurser och sängplatser att ens ta hand om dem som befinner sig ett akut psykotiskt tillstånd. Det råder dessutom stor brist på personal med rätt kompetens.

Även skolan kan göra en insats genom att belysa själslig smärta på samma sätt som man har ont i kroppen vilket kan ffungera som en motvikt mot internets undervegetation där ungdomar uppmuntras att begå självmord. Det är hög tid att ta även nollvision för självmord på allvar.