LEDARE GOTLÄNNINGEN Det finns så många märkliga motsägelser när det handlar om synen på, och pratet om, Sverigedemokraterna.

Å ena sidan klagar man på fokuseringen på partiet, hur alla verkar ha ”hur kommer detta att påverka SD” som utgångspunkt för sitt eget agerande.

Å andra sidan beskrivs SD som ”mobbade” och ignorerade.

Man kan inte vara både i centrum och utestängd samtidigt.

Eller, ingen utom SD kan komma undan med det.

Partiet har haft en enorm framgång med att bygga myten om att man är förnekad det inflytande väljarna har gett dem. Så gott som överallt ser och hör man personer som rakt av köpt denna lögn utan att reflektera över rimligheten i att landets tredje parti skulle vara utestängt från landets demokrati.

Hur många gånger de än får stå i nationell tv och uttrycka sina åsikter så är de tystade och osynliggjorda.

Senast påstod Josefin Utas, från det nybildade partiet Medborgerlig Samling, i Svenska Dagbladet att det skulle pågå en ”stigmatisering” och ”häxjakt” på SD och att detta måste upphöra.

Kikki Liljeblad (S), kommunalråd Norrköping, svarar i en replik på debattinlägget: ”Förra mandatperioden var Socialdemokraterna riksdagens största parti. Men det hjälpte inte. Den styrande Alliansen var större. Det var inte trix. Det är en del av demokratin”.

När politiker och andra spär på myten om att SD skulle vara mobbade bidrar de till en farlig desinformation om hur demokratin fungerar. För lika lite som Centerpartiet kan kräva inflytande i S-regeringen, lika lite kan SD göra det.

Det är inte mobbning, det är så demokratin fungerar.

Saknar man egen majoritet, vilket alla politiska partier i Sverige gör, får man söka samarbeten med andra. Samarbeten som bygger på gemensamma överenskommelser, kompromisser och ömsesidig respekt. Inte utpressning och hot om att skapa politiskt kaos om man inte får som man vill.

Grunden för politiska samarbeten är gemensamma värderingar.

Eftersom Sverigedemokraterna inte utgår från alla människors lika rätt och värde har de svårt att hitta samarbetspartners för att få igenom sina politiska förslag. Det är inte mobbning, det är demokrati.

Ute i kommuner och landsting handlar SD:s roll mer om bristen på politiska förslag.

För ett år sidan rapporterade tidningen Dagens Samhälle om att Sverigedemokraterna är det parti som har överlägset flest politiska vildar i Sveriges kommuner. Enligt en undersökning av tidningen hade vid den tidpunkten 57 Sverigedemokrater lämnat partiet sedan valet 2014 och satt nu på sina mandat som politiska vildar.

Partiet hade utöver det 66 tomma stolar i landets fullmäktigeförsamlingar och i många kommuner, bland annat här på Gotland, verkar SD mest använda sina mandat som åhörarplatser.

Ändå är det just där, i den lokala politiken, som möjligheten till inflytande är som störst. Där handlar det sällan om övergripande ideologi utan praktiska och konkreta beslut som påverkar medborgarna direkt. Det fungerar dåligt att stå utanför och klaga på alla andra när man har alla möjligheter att påverka, men i dessa lägen verkar SD vilset. Offerrollen är partiets själva kärna.