Gotlands Allehanda Ett resultatinriktat miljöarbete borde vara lösningen på den globala uppvärmningen och miljöförstöringen. Där missar dock miljörörelsen delvis målet, förklarar Torbjörn Fagerström, biolog och författare till bland annat boken ”Tankar från en utskälld forskare” (Fri Tanke 2018).

Hur har det ideella miljöengagemanget utvecklats enligt dina erfarenheter?

– Erfarenheterna är grundade på studier och debattartiklar. Det är min uppfattning att vi har en aktivism i myndighetsvärlden generellt. Den gäller inte bara miljöaktivism, och jag är inte den enda som har påpekat det. Den gamla tanken om den oväldige statstjänstemannen på en myndighet finns säkert kvar, men är naggad i kanten.

– Jag gick demonstrativt ur Naturskyddsföreningen när jag upptäckte de här tendenserna. Men det är ett problem som handlar om ett ganska begränsat ledarskikt, för vilka miljörörelsen blir en karriärväg. Jag får intrycket ibland att dessa personer inte riktigt vet var de jobbar, ideellt eller offentligt.

Hur kan man undvika att aktivister hamnar på tjänstemannapositioner?

– Att återinföra ett strikt tjänstemannaansvar och sparka folk som inte beter sig. Det är självklart för mig att vi har begränsade departement och i stället har ganska fristående myndigheter. Detta är genomtänkt och värt att bevara. Man måste skilja på aktivism och engagemang.

Ekologisk mat får inte odlas med konstgödsel och vissa bekämpningsmedel. Vad är problemet?

– Ekologisk mat är uppenbart en trend. Den underblåses kraftigt av ett antal ledande politiska krafter. Problemet är att det inte finns några entydiga vetenskapliga argument för att det ekologiska jordbruket skulle vara mer miljövänligt än det konventionella jordbruket. Inte heller att maten skulle vara mer hälsosam. Då blir det egentligen en ren bluff, eftersom detta är affärsidén. Det är dumt och kortsiktigt att lura konsumenter och exploatera deras miljöengagemang.

– Jag brukar föredra att kalla det konventionella jordbruket för vetenskapsbaserat. Vetenskapen som produktivkraft förlorar i terräng vilket på sikt är farligt. Jordbruket har tidigare varit starkt vetenskapsdrivet. Att plötsligt släppa jordbrukets förankring i vetenskapens framväxt är kortsiktigt och dumt. Utmaningen är ju att öka produktionen samtidigt som man minskar den negativa miljöeffekten. Då ska man inte underblåsa en trend som har som affärsidé att vara lågproduktiv och inte använda de vetenskapliga framstegen, i form av till exempel genteknik.

Är oron för de genetiskt modifierade grödorna befogad?

– Oron togs om hand av forskarsamhället i form av massiva insatser för att undersöka riskerna. Jag var själv inblandad i det och utvecklade på 90-talet de principer för riskvärdering som Naturvårdsverket ville ha. Insatser gav det entydiga svaret nej, det finns inga risker. Där borde historien ha slutat.

– Ett svar på varför det inte blev så är att GM-grödorna kom att bli en symbolfråga för starka särintressen. När till exempel Greenpeace inte längre kunde använda sig av kärnkraftsmotstånd gjorde de faran med GM till sin nya profilfråga.

Vetenskapen borde rimligen vara miljörörelsens vän i arbetet mot att minska verklig miljöförstöring. Varför är den inte alltid det?

– Miljörörelsen har släppt sitt arv av att vara starkt lierad med forskarvärlden. Det kanske är för kortsiktiga politiska vinster. Rörelsen är ju inte så ideell längre, den är en del av det politiska landskapet. Dessvärre blir det kontraproduktivt och gör att Europa halkar efter i vetenskapsvärlden. Det här kan man hålla på med så länge man har ett överskott av jordbruksprodukter.