Ledare Gotlands Folkblad Det är inte utan att man blir riktigt fundersam. Det mantra som borgerliga politiska företrädare upprepat i tid och otid innan valet var att det behövdes ett nytt ledarskap. Allt som de ansåg dåligt berodde på den dåvarande rödgröna majoritetens ledarskap.

Nu när de tagit makten, trots att de inte har majoritet, ser vi inte ens skymten av något ledarskap i ordets rätta bemärkelse. Den lyser mer med sin frånvaro.

I lördagskrönika efter lördagskrönika kan vi läsa hur de socialdemokratiska oppositionsråden upplever den politiska vardagen, och det är ingen bra bild av ledarskapet de ger oss.

Det började med att Sverigedemokraterna, genom sin vågmästarroll, gavs möjlighet att välja vilka förslag som skulle vinna gehör. Ett ledarskap man kan kalla ”går-det-så-går-det”. Den senaste tiden har det ledarskapet fått sällskap av en eftergiven och idélös stil. Minoritetsalliansen har inga egna förslag, men många av de som kommer från oppositionen sväljer de med hull och hår. Några försök från borgarna att samarbeta för att tillsammans med andra partier söka majoritet har de socialdemokratiska oppositionsråden inte märkt av.

Men någonstans tar ändå skandalen runt avskedandet av hälso- och sjukvårdsdirektör Maria Dalemar priset. Utifrån de undersökningar som görs där Gotland oftast ligger i topp kan man konstatera att Dalemar gjort ett fantastiskt jobb. Trots det väljer den nyss tillträdda minoritetsalliansen att göra sig av med henne. Men inte nog med det. När man nu är mitt inne i rekryteringen av hennes ersättare väljer Mats-Ola Rödén (L) nytillträdd ordförande för hälso- och sjukvårdsnämnden och mannen bakom avskedandet av Dalemar, att åka på semester. Utan att se till att han själv kan vara med under det viktiga slutskedet av rekryteringen. Det är knappast att ta ansvar för den verksamhet han ska leda. (Ni kan läsa mer om detta i Filip Reinhags krönika med rubriken "Vi politiker är satta att ta ansvar.")

Nu har det bara gått lite mer än fyra månader sen alliansminoriteten tillträdde, men jag trodde nog att de skulle driva på med sitt "nya" ledarskapet och vara hungriga på att få igenom sin politik. Nu verkar det snarare vara tvärt om.

Jag har nästan gett upp mitt krig för en bättre miljö i Visby. Under två vintrar och vårar har jag härjat om sandning när det är halt och upptagning av sand när våren tar över. Jag tycker fortfarande att det sandas för lite på gång och cykelvägar och för mycket på vägarna. Jag tycker fortfarande att systemen med att försöka borsta upp all överbliven sand är förlegad, speciellt när det finns riktigt bra alternativ. Gång och cykeltrafikanter måste tydligen riskera hälsan från första halkan till all överbliven sand är upptagen. Först genom att riskera liv, lem och lårben i halkan och sen riskera att få lungorna fyllda med det damm som biltrafik och sopmaskiner drar upp. Men gångtrafikanter och cyklister är uppenbart inte prioriterade. Det stora felet är att många nog tar bilen istället för att riskera sin hälsa. Något som är helt upp och nervända världen. Alla mår bättre av att gå eller cyklar och miljön blir knappast bättre genom att fler än väljer bilen istället.