Ledare Gotlands Allehanda LSS, eller lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, blev en följetong (en rysare) för regeringen under förra mandatperioden. Den försökte på olika sätt dämpa kostnadsutvecklingen för LSS – på sätt som inte togs väl emot. Och det är inte konstigt att reaktionerna blir starka när förändringarna rör en så utsatt grupp och när de sker utan riktig kontroll på konsekvenserna.

Men samtidigt måste något göras åt LSS. Systemet har utnyttjats av kriminella. De som beviljats LSS har blivit fler och fler, och de har också i genomsnitt beviljats allt fler timmar assistans per vecka. Lagen är dessutom så otydlig och svårtolkad att Försäkringskassans tillämpning av den inte följer några tydliga linjer.

Nationalekonomen och journalisten Micael Kallin gick, i en artikel som publicerades i nättidskriften Kvartal i somras, grundligt igenom LSS (https://kvartal.se/artiklar/assistansersattningen-ett-slukhal-i-statsbudgeten/).

Han konstaterar där att de flesta som har en funktionsnedsättning inte omfattas av LSS:

”Drygt 67 000 personer med funktionshinder får i genomsnitt cirka 20 000 kronor om året i statlig handikappersättning.”

Men de 15 000 som omfattas av LSS får i dag ett stöd som i genomsnitt uppgår till 1,8 miljoner om året.

När LSS infördes 1994 trodde man att 7 000 personer skulle få i genomsnitt 40 assistanstimmar per vecka till en totalkostnad om drygt 3,3 miljarder (omräknat till dagens penningvärde).

I själva verket hade år 2017 15 970 personer beviljats i genomsnitt 129 assistanstimmar per vecka till en totalkostnad om 28 miljarder kronor. Vilket är en kostnad som är något större än den för barnbidraget till 1,3 miljoner barn (26,3 miljarder).

Planen är att den statliga LSS-utredningen ska presentera förslag till förändringar i december. Det är viktigt att dessa förslag är väl underbyggda och konsekvenserna väl kända, innan man genomför några förändringar.

Men företrädare för personer med funktionsnedsättningar valde i går att förekomma utredningen för att angripa förslag som det glunkats om att utredningen kan komma att lägga.

Hur ska man bedöma dessa invändningar mot utredningsförslag som ännu inte finns? Det är inte lätt. Men LSS behöver en grundlig genomgång och jag föredrar nog att invänta den. Och som Micael Kallin påpekar är frågan mycket polariserad:

”På ena sidan en handfull forskare tillsammans med talespersoner för berörda organisationer som motsätter sig alla förslag om tak för ersättningen, på andra sidan politiker som inte står för att de helt enkelt tycker att det har blivit för dyrt med assistenter...”

När utredningen väl presenterats kommer det att bli en utmaning för en förmodligen svag regering att genomföra de förändringar som föreslås, oavsett om dessa förslag är välövervägda eller ej.