Ledare Gotlands Folkblad I går presenterade Stefan Löfven (S) sin nya regering och den politik som den ska föra framöver. Jag var mycket nyfiken på den regeringsförklaring som Löfven skulle avge. Tidigare regeringsförklaringar har byggt på en tydlig politisk riktning, men i och med det så kallade Januariavtalet, JA, har statsminister Löfven en betydligt svårare uppgift än tidigare statsministrar. Hur skulle Löfven presentera de delar av politiken som regeringen nu ska föra, men som Socialdemokraterna som parti inte står bakom och som S var helt emot under valrörelsen.

Svaret på frågan är professionellt. Stefan Löfven tar alltid fullt ansvar för de överenskommelser han varit med att ta fram. Det gjorde han som IF Metalls ordförande och det gör han nu också som statsminister. Oavsett vad han egentligen tycker om uppgörelsen står han stadigt fast vid den.

Själv är jag mycket skeptisk till delar av uppgörelsen och skulle ha mycket svårt att tala väl om den.

Exempelvis är det märkligt att ett system som tydligt omfördelar skattemedel från fattig till rik och från glesbygd till storstadsregioner ska utökas. Vilket nu är tanken med RUT-avdraget. Jag har varit emot det från början, men har på senare år insett att det var en klok reform initialt. RUT-avdragen har fått en bransch som var ytterst begränsad i omfattning att blomma ut. Personer som tidigare aldrig kunnat tänka sig ta hjälp i hemmet har tänkt om. Samtidigt har de som tidigare funderat på det men inte kunnat då det saknats utförare nu fått en palett av företag att välja på. Alla fall i storstadsregionerna. Men att en bransch som hjälpts igång genom statliga åtgärder, år efter år, ska subventioneras känns märkligt och är enligt mig ett slöseri med skattemedel.

De tänkta förslagen att minska möjligheterna till vinster i välfärden läggs på is i och med JA. Något jag känner är fel. Visserligen kommer det i tilläggsbudgeten att framföras förslag på höga kvalitetskrav, men frågan är om det hjälper. Vi har världens mest liberala skolsystem där privata aktörer tillåts bli miljonärer på skattemedel, vilket säger det mesta om hur fel systemet är. ”Resten av världen” är också tydliga bevis för att begränsningar av vinstuttagen inte riskerar att minska de privata aktörerna möjligheter att vara en viktig del av exempelvis utbildningssystemet.

Under de borgerliga regeringarna 2006–2014 gjordes en hel del experiment med privata aktörer som ”samarbetspartners” till Arbetsförmedlingen. Vi fick se resultat som knappast kunde kallas för lyckade för de arbetslösa som deltog, medan företagen som utnyttjade systemet skrattade hela vägen till banken. Nu ska det göras nya experiment vilket knappast kan sluta väl.

När det gäller arbetsrätten och då specifikt de förändringar som är tänkta för Lagen om anställningsskydd, LAS, är jag mer avvaktande. Om parterna kan få till ett förslag som varken förändrar maktförhållandet parterna emellan, eller den enskildas möjligheter att kunna livnära sig kan det bli bra. Det finns inlåsningseffekter i dagens LAS, men att bara släppa loss anställningsskyddet och låta arbetsgivarens godtycke styra, kan bli katastrofalt. Om man däremot kan hitta ett svensk flexicuritymodell så kan det bli bra. Då kan en flexibel arbetsmarknad kombineras med omställningsinsatser och, utifrån JA, även garantera ett skydd mot godtyckliga uppsägningar.

Vi har onekligen intressanta år framför oss, med en socialdemokratisk statsminister som helgar den borgerlig politik som det politiska läget har krävt.