Gotlands Allehanda Gör skogsnäringen medansvarig för finansieringen av naturreservat – det föreslogs nyligen i en rapport (2018:4) från Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, ESO. Att en kommitté under Finansdepartementet dryftar idén att landets skogsägare själva ska finansiera att staten tar kontroll över privat skogsmark påminner om löntagarfonderna. I socialistisk anda ska företagarna själva finansiera att det offentliga ägandet ökar. Men det absurda stannar inte där.

Trots att ESO-rapporten är en brandfackla i en redan infekterad debatt mellan markägare och miljörörelse uttrycker rapportförfattaren Magnus Nilsson förhoppningar om att förslagen ska kunna bli en ny plattform för debatt. Och visserligen blev de det, men inte på det sättet som Nilsson nog hade tänkt sig – många enades i kritiken.

Att ESO lånade ut sitt namn till rapporten framstår även som lite märkligt. Nilsson – som haft tunga poster i Naturskyddsföreningen – utgår mycket från en studie som är över 20 år gammal. I rapporten konstateras till och med: ”Sedan dess har kunskapen växt oerhört. Skogsbruket har delvis utvecklats på̊ ett annat sätt än vad rapporten utgick från. Det är inte självklart att de bedömningar som gjordes för 20 år sedan alltjämt håller.”

Magnus Nilsson gör dock en god poäng. I förordet skriver han att en förklaring till de ständigt pågående konflikterna kring skogsbrukets miljöpåverkan är att staten inte tillräckligt konkret beskrivit hur det ska se ut när miljömålet uppnåtts.

Här sätter Nilsson fingret på ett problem. En källa till konflikter är att statliga miljösatsningar har en tendens att svälla och utvecklas till något annat än vad det var sagt från början. Exempelvis var tanken att enbart en liten del av landets yta skulle klassas som nyckelbiotoper, vilket gjorde att systemet vann markägarnas gillande. Nu är omkring 400 000 hektar klassade som nyckelbiotoper och siffran förväntas öka drastiskt de närmaste åren. Och även det nya statliga planeringsverktyget ”värdetrakter” har miljöaktivister börjat att omtolka för att driva fram enskilda förbud av skogsbruk.

Om det hade funnits en orubblig vision om hur det ser ut när miljömålen är nådda kan det mildra konflikterna i skogen. En sådan vision lär dock inte vara att vänta.

Ett generellt problem är att satsningar på att nå miljömålen främst tar hänsyn till ekologisk – men inte mänsklig – hållbarhet. ESO-rapportens förslag om att införa ett löntagarfondsliknande system för skogsbruket skulle slå undan benen för många lantbrukare i allmänhet och skogsägare i synnerhet. Och då skogen för många svenska lantbrukare är en reserv för pensionen eller svårare dagar riskeras mänskliga tragedier om förslaget genomförs. Det är inte hållbart.