Ledare Gotlands Folkblad För varje politisk rörelse är den bärande, existentiella idén att förverkliga sina visioner för samhället och alla människor. Vägen dit går, i en representativ demokrati som vår, genom att bilda ett politiskt parti, vaska fram dugliga kandidater, och ställa upp i ett allmänt val. Därefter vill varje politiskt parti söka maximalt stöd för sin samhällsvision inom ramen för de församlingar där man har fått väljarnas stöd att ingå. Det är naturligt, och grundläggande, att alla politiska partier aspirerar på regeringsmakten. Med den kommer möjligheten att lägga noggrant utredda förslag på riksdagens bord, styra den offentliga förvaltningen och föreslå en fördelning av de offentliga resurserna. Kort sagt: förverkliga sin politiska agenda. Ensam, eller tillsammans med andra partier.

Men det finns också ett långsiktigt perspektiv på hur samhället kan förändras. Genom att bygga en vital folkrörelse för sina idéer, kan möjligheterna att se dem förverkligade öka. Att organisera människor, bilda opinion för sina förslag, och påverka den allmänna dagordningen är livsnödvändigt för att vinna långsiktigt stöd för sina idéer.

Nu kan man tycka att detta var en luftig inledning, och det är jag beredd att hålla med om, men det långsiktiga respektive det kortsiktiga perspektivet borde ge partierna i riksdagen något att fundera över nu när vi är inne i en febrig regeringsbildning.

Kan det vara lämpligt att, exempelvis, välja att sitta i opposition för att stärka sin folkrörelse och bygga ett starkare politiskt program inför kommande valrörelser? Ja, faktiskt. Men för politiska partier som traditionellt burit regeringsmakten och tagit ansvar för landets utveckling är det svårt att vara bekväma i oppositionsrollen.

Socialdemokratin har varit historiskt duktig på att ompröva sina politiska idéer när man har suttit i regeringsställning. Borgerligheten, och framförallt Moderaterna, har varit skickliga på att i opposition göra stora omprövningar. Efter det historiskt röriga efterspelet till valet 2018 borde framförallt de två största partierna göra stora omprövningar för att kunna samla ett större stöd och vitalisera den politiska diskussionen med nya, djärva reformer.

Jag tror att grunden ligger i att formulera en långsiktig vision. Inte bara för politiken, utan för den egna rörelsen. Vilka mål vill man uppnå? Hur vill man förhålla sig till det nya, politiska landskapet? Hur ser, exempelvis, en stor socialdemokratisk folkrörelse ut i Sverige på 2020-talet? Detta är existentiella frågor som bitvis är smärtsamma att fundera kring. Men människors former för engagemang och förutsättningarna för att förverkliga politik ser annorlunda ut i dag än vad de gjorde under socialdemokratins storhetstid.

Samma läxa bör för övrigt Moderaterna göra. Det var snudd på historiskt att Moderaterna nådde 30 procent av väljarstödet, som man gjorde i valet 2010. Nu snurrar man runt mellan 17 och 20 procent. Det måste finnas tid att även i bekymmersamma tider för landet våga vara djärv i visionerna för det egna partiet. I slutändan kommer det att stärka demokratin och göra politiken full av innehåll bortom regeringsfrågan.