Ledare Gotlands Allehanda Smärtgränsen närmar sig för en del kommuner i glesbygd. Avfolkningen raderar ut skatteunderlag och därmed möjligheterna att erbjuda välfärd. Obönhörligen rycker dagen närmare när krisen i den kommunala välfärden blir akut i glesbygder, skriver Dagens Nyheter (13/3).

Visserligen är bilden av urbaniseringens kraft överdriven i Sverige. Det går inte längre några stora flyttströmmar till Stockholm, som snarare växer av egen kraft. Landsbygderna har även på många håll en stark attraktionskraft.

Samtidigt går det inte att förneka att det har skett stora omflyttningar av Sveriges befolkning de senaste årtiondena, från landsbygderna till städerna. Sedan mitten av 1980-talet har nästan hälften av landets kommuner minskat sitt invånarantal – trots att befolkningen i landet har ökat kraftigt. Trenden i dag är också att ledande regionstäder och tätorter växer. De landsbygder som lockar nyinflyttade brukar också finnas i områden där det går att pendla till en större stad.

Glesbygdskommuner som har längre till större befolkningscentrum har det däremot svårt. Ofta minskar den arbetande befolkningen, eftersom tendensen är att det är personer i åldern 18 till 35 år som flyttar. Kvar finns en åldrande befolkning i allt större behov av kommunal service.

Men det är inte bara yngre som lämnar. Även de gamla auktoriteterna – så som kyrkoherdar, näringslivschefer och höga tjänstemän i förvaltningen – verkar sakta förlora kopplingen till platsen där de verkar. Exempelvis visade en granskning av tidningen Dagens Samhälle (14/4 2016) att två tredjedelar av kommuncheferna i landets 30 minsta kommuner bor i en annan kommun.

En minskande befolkning riskerar även att få som effekt att en del organisationer och system inte fungerar som det en gång var tänkt. Dels räcker inte längre skatteunderlaget till för att finansiera den kommunala verksamheten i mycket avlägsna kommuner. Dels bygger allt från kommunpolitik till vägföreningar på att det finns tillräckligt med människor som engagerar sig, ofta ideellt.