Debatt Gotlands Folkblad Sverige må fortfarande vara ett av världens mest jämlika samhällen. Men utvecklingen har under årtionden gått åt fel håll – med ökad ojämlikhet. Sverige har på många sätt blivit ett rikare land. BNP per capita har sedan millennieskiftet ökat med bortåt 70 procent. Problemet är att inkomstökningen som följer på detta inte har fördelats rättvist. Det här är inget unikt för Sverige. Vi kan se samma utveckling i större delen av västvärlden. Att de redan rika blir allt rikare. Och stora delar av befolkningen står still eller halkar efter. Det är bara det att det går fortare utför i Sverige än i de flesta jämförbara länder.

Det är många fler än jag som tycker att responsen från den svenska arbetarrörelsen varit påfallande svag. I alla fall hittills. Nu har det äntligen börjat hända saker. Allt fler uttrycker oro över vad de ökade klyftorna får för effekter för befolkningen och det svenska samhället. Det pratas om hur klyftorna är skadligt för demokratin, för sammanhållningen i samhället och för den enskilda människans makt och möjligheter.

Att klyftor debatteras allt oftare och allt intensivare i Sverige beror på ett flertal, sammanfallande, orsaker. Inte minst för att efter årtionden av marknadsexperiment, utförsäljningar och avregleringar har allt fler kommit att inse att de nyliberala idéerna skapar fler problem än de löser. Inte minst har detta gått upp för medborgarna.

Gula västarna i Frankrike, Brexit i Storbritannien och Trump i USA. Alla är tydliga missnöjesyttringar från stora lager av samhället som upplever sig förfördelade av samhällets ordning. Världen börjar gunga. Och det oroar. Därför har stora internationella organisationer som OECD, Internationella Valutafonden och Världsbanken varnat för utvecklingen av världsläget som följer av ytterligare ökande klyftor. Den svenska debatten har alltså haft god internationell draghjälp.

SSU släppte för inte så länge sedan en mycket intressant valanalys. Bakgrunden var det mycket dåliga valresultatet för socialdemokraterna bland ”unga” i det senaste riksdagsvalet - cirka 20 procent. Analysen var att SSU inte lyckades hitta frågor som engagerade unga väljare. Ett stort fokus på identitetsfrågor – gissningsvis avses HBTQ, diskriminering och etnicitet – stötte bort stora grupper av väljare. Inte minst unga LO-väljare och väljare på landsbygden. Det vill säga just de grupper som är de största förlorarna i ett samhälle som glider isär.

Jag ser med tillförsikt fram emot att arbetarrörelsen allt mer går tillbaka till att prata om klass och om fördelning av samhällets resurser. Det skulle inte bara ge ökat väljarstöd för socialdemokratin, det skulle även kunna trygga demokratin i Sverige.