Ledare Gotlands Folkblad Socialdemokraterna, S, anklagas ofta för att vara ett maktparti, ett parti som ska ha makten kosta vad det kosta vill. De som kommer med dessa anklagelser är sällan de som sympatiserar med S utan snarare tvärt om. Det är med andra ord lätt att slå ifrån sig anklagelserna då det kan handla om allt från ren avundsjuka till försök att smutskasta. Jag har av den anledningen valt att bemöta anklagelserna i så liten utsträckning som möjligt.

Men kan det ligga något bakom anklagelserna? Är Socialdemokraterna ett parti som gör allt för att ha makten? Svaret är ja och nej. Självklart gör inte partiet allt de kan för i min tolkning innebär det valfusk och andra tydliga lagbrott och så långt går inget parti i Sverige. Men visst gör partiet och dess företrädare allt de kan för att inom ramen för demokratins spelregler ha så mycket makt och få så mycket inflytande som möjligt. Märkligt skulle det väl vara annars. Tänk er vilket svek det skulle vara mot väljarna om den viljan inte fanns. Jag hade blivit betydligt oroligare om S inte ville ha maktställningar där de fick inflytande och inte gjorde vad de kunde för att få det.

När jag läste David Lindvalls ledare i måndags, 7/1, öppnade den upp mina ögon för ytterligare argument till vad som ligger bakom viljan att ha makten. Nämligen en tydlig tanke bakom vad man ska ha den till. Lindvall refererade då till Tage Erlanders dagboksanteckningar från 1951, precis innan Socialdemokraterna och Bondeförbundet ingick samarbete. Där skriver Erlander: "Vi måste veta vad vi ska ha majoriteten till innan vi skaffar oss den".

Det är just där bristen finns hos de partierna vars företrädare anklagar S för att vara ett maktparti. Socialdemokraterna har en tydlig plan och har haft det ända sedan valrörelsen 2014. De vill driva så mycket egen politik som möjligt utan att ge Sverigedemokraterna, SD, möjlighet att sätta järnrör i hjulen. För att kunna komma dit måste man söka samarbete över blockgränserna och för att det ska gå måste man vara kompromissvillig. Man måste vara medveten om att det kommer att innebära att det slaktas heliga kor. Utifrån det som framkommit av de förhandlingar som gjorts har Stefan Löfven (S) med partiet i ryggen varit beredd till detta.

Däremot har varken Centerpartiet, C, eller Liberalerna, L, kommit så långt. Visserligen verkar både Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) ha haft den viljan under förhandlingarna, men efteråt har deras respektive partier tydligt visat att de inte är lika förberedda som sina partiledare. Partierna och dess företrädare är inte villiga att kompromissa för att hålla SD utanför vågmästarrollen. Jag kommer genast att tänka på några textrader ur ”Point of view” av den danska rockgruppen DAD.

”See I'd like to share your point of view. As long as it's my view too. Can't win on a comprise I'd rather loose on my own.”

Fritt översatt blir det ungefär: ”Jag delar gärna din åsikt, så länge det också är min åsikt. Man vinner inte på att kompromissa, då förlorar jag hellre.”

Där någonstans befinner sig C och L. Ovilliga till att kompromissa med S ser de sig hellre förlora genom att ge SD möjlighet att sätta järnrör i hjulen och återigen få möjlighet till att ”give’em hell”, ge dem ett helvete. Problemet är att det inte bara är C och L som förlorar när de vägrar ta ansvar för valresultatet, utan hela det svenska folket.