LEDARE GOTLÄNNINGEN Det finns gånger då det känns som att jag bankar huvudet i väggen, och att det ger bättre resultat än att försöka förklara för dem som inte förstår.

Många av mina nyfunna vänner som antingen har en egen eller barn med NPF-diagnos (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning) vittnar om liknande upplevelser.

De har antingen känt att de varit fel för att de inte haft några vänner och att det varit förväntat av dem, eller att de trots vad som verkat som många vänner ändå känts sig annorlunda, fel och utanför.

Många, inte alla såklart för vi är ju också olika, säger att det största problemet har varit just att de förväntats ha många vänner och att det har ansetts som fel att de inte har varit en i gänget utan istället stått utanför.

Själva har de gärna varit ensamma eller haft en eller ett par nära vänner. De har inte upplevt behovet av att vara en del av ett större kompisgäng.

Det här är ju bara en punkt där människor skiljer sig från varandra. Och en punkt där inkludering – kravet på att vi alla ska ha stora kompisgäng – istället kan leda till exkludering.

Om problematisering, samtal, träning, kretsar kring att lösa problemet att få in en person i ett sammanhang med många vänner utan att ta reda på vad personen i fråga verkligen vill.

Då är det inte inkludering vi arbetar med utan snarare exkludering.

Inkludering hade varit att skapa det bästa sammanhanget för just den personen och hur hen vill ha det.

Samma sak gäller i skolan. Vi pratar här om inkludering. Alla ska gå tillsammans, mer eller mindre undervisas på samma sätt.

Ju fler som kan gå i ”vanlig” skola, desto bättre.

Men är det verkligen det?

Jag har svårt att se hur denna inkludering kan ses som något annat än exkludering för alla de barn som om och om igen misslyckas, helt enkelt för att de inte får möjlighet att lyckas. Alla de barn som inte klarar av stora grupper och andra störande element som denna ”inkluderande” skolmiljö medför.

Alla barn, som får lära sig att känna att de är fel. Helt enkelt för att de är annorlunda. Om vi istället ger barnen utrymme att utvecklas på sina sätt, i miljöer som passar dem istället för den bild vi bestämt att de ska trivas i.

Då kan vi bygga starka och trygga vuxna som lever upp till sina individuella potentialer.

För det krävs förståelse, kunskap och verklig tro på att olika är bra och viktigt.

Och då kan vi börja snacka inkludering.